- Jag kan inte berätta att jag utbildar kvinnliga lärare eftersom risken är stor att någon av mina grannar skvallrar för talibanerna. Då blir det riktigt farligt. I stället tror de att jag är en vanlig klasslärare i ett samhälle i närheten, sådana är inte lika hatade.

Khaleda Sediqqi är huvudansvarig för Afghanistankommitténs lärarutbildningar östra Afghanistan. Det handlar både om helt nya lärare och om vidareutbildning av dem som redan är igång.

Khaleda vågar gå ut med sitt namn, men eftersom hon arbetar under dödshot vill hon inte visa ansiktet på bild. Afghanistan-nytt träffar henne och hennes elever i en paus under en av dessa kurser i staden Jalalabad.

Precis som i Sverige gäller det att lägga vidareutbildningar när skolorna har lov, så det är mitt i sommaren och 37 grader hett. Träningscentret ligger på bottenplan i ett äldre hus och består av två stora öppna rum. Här finns en projektor och en whiteboard.

Kvinnorna sitter på mattor på golvet med fläktar som surrar konstant. En av lärarna är Ariana. Hon är 20 år och har åkt flera timmar på osäkra vägar från sin hemby för att komma hit.

– Om talibanerna skulle fånga mig skulle jag omedlbart bli avrättad som ”spion”. Men det är ändå värt att delta, säger hon med eftertryck och fortsätter; vi kvinnor behöver ta makten över våra egna liv.

Det är framförallt i områden långt ute på landsbygden och med föråldrade traditioner som det behövs fler kvinnliga lärare. Med en sådan på plats både vågar och tillåter föräldrar sina flickor att gå i skolan. Annars, om det bara är manlig personal, anses det olämpligt eller alltför osäkert.

Det är också i dessa svårtillgängliga delar av landet som det finns talibaner och andra farliga militanta grupper som är emot att flickor får undervisning.

För de lärare som kommit till Jalalabad står SAK för resor, övernattning och måltider. Trots detta är kursen kombinerad med stora utmaningar. Alla deltar i hemlighet, några utan att ens familjen vet att de är här.

Vanligtvis kan kvinnorna visa sina ansikten men de berättar att för att åka hit sätter de på sig burka och måste sedan hela tiden vara vaksamma på att ingen förföljer dem. Även i Jalalabad har de burka på sig till och från träningscentret.

Sultana är 21 år och har arbetat ett år som lärare. Det här är hennes första workshop.

– Förra gången var det en bil efter mig från start och min man som körde såg att det var talibaner, så vi fick vända om hem igen och det blev ingen kurs.
För Freshta, 26 år, är hoten på hemmaplan också påtagliga. Hon arbetar sedan tre år i en talibankontrollerad provins.

– Många i min by stöder mig och skickar sina barn till mina klasser, men det finns finns outbildade människor som pratar bakom ryggen och risken att bli bortförd eller dödad finns alltid där.

Rasten på träningscentret i Jalalabad är snart slut. Nästa lektion handlar om pedagogik och på dagens schema står nya rön inom naturvetenskap. Men Khaleda menar att precis lika viktigt är att stärka kvinnorna i deras lärarroll, utrusta dem med argument och strategier så de kan stå upp för flickors rätt till skolgång. Själv har Khaleda svurit på att forsätta sitt arbete, kosta vad det kosta vill.

– Utan utbildning försvinner kunskap om rättigheter och ansvar, vilket i sin tur betyder att samhället avhumaniseras. Att det är så i dag märks tydligt genom alla mord och den misshandel som kvinnor utsätts för. På sikt kan vi ändra det genom utbildning och jag är här för att försvara och arbeta för dessa unga kvinnor.

Text och foto: KAJSA WAAGHALS

Not - Kursdeltagarnas namn är fingerade.