Conor Kenny arbetar för Läkare Utan Gränser som läkare i Idomeni. Han berättar att kriget i Syrien förföljer de som lyckats fly:

”Innan jag kunde se honom hörde jag hans skrik genom klinikens tältduk. Fyra unga män bär honom i en vanlig mörk värmefilt: han gråter, skriker och vrider sig i plågor. Vi lägger honom omedelbart på en brits. Det är tydligt att detta är en nödsituation.

Först tror jag att hans extrema smärta beror på ett kirurgiskt problem som njursten eller en perforering i tarmen. Men när jag gör en bedömning av hans luftvägar är det uppenbart att han med våld försöker svälja tungan och samtidigt aktivt hålla andan. Hans syrenivåer börjar falla. Hans vänner tar tag i var sin lem för att kontrollera hans våldsamma sparkar och för att hindra honom från att skada sig själv. Det är omöjligt att lugna ner honom.

I stället blir han mer och mer upprörd och skriker osammanhängande. Hans vänner förklarar sedan för vår kulturtolk att han – Hamza, 22 år gammal* ​​– just har fått veta att hans syster dödats i en flygattack i Syrien. Här i Idomeni drabbades han av en sådan sorg att han nu försöker skada sig själv allvarligt.

De människor som vi behandlar har lyckats fly från en krigszon, där bombning av civila och sjukhus är en vanlig företeelse nu.

När jag först kom hit blev jag chockerad över detta, eller åtminstone förvånade det mig. Men inte längre.

Detta är inte första gången vi i Idomeni har behandlat en patient som fått en stark fysisk reaktion av bombningarna i Syrien. Ta till exempel den 68-åriga kvinnan från Aleppo, som ofta bärs in på vår klinik efter att ha svimmat flera gånger. Hon förlorade en familjemedlem i bombningarna i slutet av april. Våra undersökningar visar inga medicinska skäl till dessa svimningsepisoder.

På samma sätt anses en sjuårig pojke, som blivit inkontinent fyra månader efter att ha sett sin far skjutas ihjäl av en krypskytt, också "medicinskt frisk". Vi bokar en tid med vårt psykologiska team och försöker ordna med kläder och blöjor. Ändå är det tydligt att det finns ett underliggande problem här. Mina kollegor och jag som arbetar på fältsjukhuset i Idomeni märker att vi alltmer arbetar med den psykologiska effekten av beskjutningen i Syrien. Människor kan inte lämna dessa upplevelser bakom sig när de flyr för sina liv, sådana saker är ofrånkomliga. Det förföljer dem, som en skugga.

Lägret i norra Grekland på gränsen till Makedonien har bildats runt en godstågsstation och ett slakthus. Det rymmer över 10 000 flyktingar, människor som lever i ständig fruktan och rädsla inför det okända.

De människor som vi behandlar har lyckats fly från en krigszon, där bombning av civila och sjukhus är en vanlig företeelse nu. Som visade sig förra veckan i Aleppo.

De flyr bara för att konfronteras med en ny utmaning här i Idomeni. Lägret i norra Grekland på gränsen till Makedonien har bildats runt en godstågsstation och ett slakthus. Det rymmer över 10 000 flyktingar, människor som lever i ständig fruktan och rädsla inför det okända. Rädsla för att ta emot den värsta nyheten hemifrån: kommer nästa bomb i Syrien att döda någon de älskar? Men också rädslan att skickas tillbaka.

Nöden och frustrationen här är påtaglig. Vi fick ge Hamza lugnande medicin, något som används bara som en sista utväg. Men han orsakade allvarliga fysiska skador och med många kvinnor och barn i lägret hade vi inget annat alternativ. Vi höll honom på kliniken för observation och lyssnade på hans berättelse innan vi hänvisade honom till en av våra psykologer.

Jag hoppas att han kommer att må bättre. Men ärligt talat vet jag inte vad som kommer att hända med honom. Ingen vet vad som kommer att hända med honom, eller för den delen någon som sitter fast i Idomeni. Det verkar vara fångade i ingenmansland. Som en patient sa till mig: "Vi dör här, precis som vi gjorde i Syrien, men långsammare"."

*Patientens namn och ålder är ändrade.

Sedan april 2015 har Läkare Utan Gränser gett medicinsk vård, psykologiskt stöd och delat ut nödhjälpsmaterial i Idomeni-området mellan Grekland och Makedonien.