Historiens första humanitära toppmöte någonsin kunde ha varit ett utmärkt tillfälle att diskutera ämnen som sjukhusbombningar och hur flyktingar behandlas i Europa och Australien. Men då agendan för toppmötet mer fokuserar på hur humanitärt bistånd kan införlivas i utvecklingsfrågor väljer nu Läkare Utan Gränser att dra sig ur mötet.
Det är högst beklagligt att mötet inte fokuserar på viktiga och akuta utmaningar, säger Pieter-Jan van Eggermont, humanitär rådgivare.
Aldrig tidigare har det funnits ett större behov av ett humanitärt toppmöte. Förra året bombades 75 av de sjukhus vi driver och stöttar. Civila skadas och dödas i urskillningslös krigföring i Syrien, Jemen, Sydsudan, Afghanistan och på andra platser. I Europa behandlas flyktingar och migranter på ett omänskligt sätt. Det humanitära toppmötet i Istanbul denna månad hade varit det perfekta tillfället att diskutera den typen av brådskande frågor. Ändå prioriteras de inte agendan.
– Det är högst beklagligt att toppmötet inte fokuserar på de viktiga och akuta utmaningar som det humanitära systemet står inför. Att agendan för det första humanitära toppmötet någonsin inte på något sätt återspeglar de största utmaningarna som världen står inför är en djup besvikelse, säger Pieter-Jan van Eggermont, humanitär rådgivare på Läkare Utan Gränser i Sverige.
Felprioriterad agenda för mötet
Agendan för toppmötet kommer inte behandla ämnen som brister i det humanitära systemet och akutinsatser i samband med epidemier och i konfliktområden. Fokus för toppmötet är istället planerat att röra frågor som hur humanitär hjälp kan införlivas i ett större sammanhang vad gäller långsiktig utveckling.
Vi hade hoppats att toppmötet skulle göra framsteg i avgörande frågor om tillgång och skydd och på så sätt stärka rollen för oberoende och opartisk humanitär hjälp. Tyvärr misslyckas man med det och fokuserar istället på ambitioner om att ”ge bistånd på ett annat sätt” och att ”behov ska upphöra”, vilket riskerar att upplösa humanitärt bistånd i bredare frågor om utveckling, fredsbyggande och politiska agendor.
Vi kan inte längre se hur toppmötet kommer kunna hjälpa den humanitära sektorn att svara på de massiva behov som orsakats av det pågående våldet mot patienter och sjukvårdspersonal i Syrien, Jemen och Sydsudan. Eller behoven som orsakats av den inhumana behandlingen av flyktingar och migranter som desperat försöker finna skydd i exempelvis Grekland och Australien. Eller hur man bättre hade kunnat hantera ebolautbrottet eller det utbrott av gulafebern som pågår i Angola just nu.
Minimering av staters ansvar
Eftersom det förekommer brott mot internationell humanitär rätt och flyktinglagar på daglig basis kommer deltagarna att pressas till att nå konsensus kring ospecifika intentioner om att ”upprätthålla normer” och ”stoppa behov”. Men goda intentioner får inte bli en täckmantel för att ignorera de systematiska övergrepp som begås, framförallt av stater.
Men goda intentioner får inte bli en täckmantel för att ignorera de systematiska övergrepp som begås, framförallt av stater.
Deltagare på mötet, stater så väl som FN-organ och icke-statliga organisationer, kommer ombes att deklarera nya och ambitiösa ”åtaganden”. Men genom att sätta stater på samma nivå som FN-organ och icke-statliga organisationer, som inte har den typen av vare sig makt eller skyldigheter, minimerar man staternas ansvar.
Dessutom kommer väldigt få aktörer att förbinda sig till något nytt eftersom dessa åtaganden kommer vara icke-bindande. På så sätt försummas möjligheten att förstärka staters skyldighet att upprätthålla och implementera de humanitära lagar och flyktingrättslagar som de har skrivit under.
Ovanstående är några exempel på situationer som borde ha diskuterats för att undvika att staters bristande ansvarstagande och det humanitära systemets minskade kapacitet att svara på behov skapar mer lidande och död. Det är av dessa anledningar som Läkare Utan Gränser med stor besvikelse har valt att inte delta i världens första humanitära toppmöte.
