När Kosovos parlament valde president i mars, skymdes blombuketten som stod redo att ges till det nya statsöverhuvudet av en tät dimma av tårgas. Oppositionspartierna, som utöver den obligatoriska slipsen hade kryddat sin högtidsklädsel med gasmasker, uttryckte sitt missnöje via nedlagda röster och ett par tårgasgranater.

Den tidigare gerillakommendanten Hashim Thaci fick dock i tredje omgången tillräckligt många röster för att bli ny president. När dimman skingrats fick han blombuketten och svor att arbeta för landets väl.

Det vänsternationalistiska partiet Vetëvendosje (Självbestämmande) och två andra mindre partier har sedan i höstas krävt nyval och kastat tårgasgranater inne i parlamentet. Oppositionen har även genomfört demonstrationer där polis attackerats med molotovcocktails och stenar samt stoppat och vält serbiska långtradare. Formerna för protesterna fördöms av både regeringen och omvärlden men oppositionen säger att de tänker fortsätta tills regeringen faller.

Oppositionens kritik riktas mot det avtal med Serbien som regeringen skrivit under och som ger serbiskdominerade kommuner ett visst självstyre. Förbättrade relationer med Serbien är ett krav från EU för att fortsätta diskussionerna om ett framtida medlemskap i unionen och har hyllats i Bryssel och Washington. EU och USA har sedan krigen på Balkan i följden av upplösningen av Jugoslavien inriktat sig på att undvika nya konflikter. Kritikerna menar att stormakternas intresse av stabilitet i regionen sker på bekostnad av demokratin och att det saknas en verklig uppgörelse med det förflutna.

Bakom tårgasdimman finns två diametralt olika sätt att beskriva läget för Kosovo. Regeringen talar om hög tillväxt, framsteg i förhandlingarna med både Serbien och EU och pekar på en ljusnande framtid för den unga nationen. I sommar deltar Kosovo i OS under egen flagga för första gången. Oppositionen menar att allt är på väg åt fel håll och kallar sina protester en existentiell kamp för nationens framtid.

Konflikten handlar i grund och botten om Kosovos behov att tillhöra en större enhet för att klara sig ekonomiskt. Kosovo tillhör Europas fattigaste med en befolkning på 1,9 miljoner och en arbetslöshet på 30-40 procent. Cirka 700 000 arbetar utomlands och pengarna som kosovaner i exil skickar hem till sina familjer samt internationellt bistånd bär upp ekonomin. Men det internationella samfundet som hjälpte Kosovo att bli självständigt från Serbien börjar tröttna på att betala för landets överlevnad.

Regeringen ser en uppgörelse med ärkefienden Serbien som den snabbaste, och enda, vägen in i EU-systemets trygga hamn av ekonomiska stödpaket och politiska garantier. Oppositionen kallar det för eftergiftspolitik och fosterlandsförräderi och vill istället ansluta regionen Kosovo till moderlandet Albanien.