"Att växa upp i Sydsudan var svårt. De ständiga striderna är ansträngande. Det är inte ett lätt liv; särskilt i tider av konflikt är det väldigt hårt.

Jag studerade vid Bentiu High School och skulle skriva mitt sista prov inför universitetet när kriget bröt ut. När striderna började flydde jag till byn där mina farföräldrar bodde. Men sedan spred sig striderna dit också och vi var tvungna att fly till skyddsområdet för civila på FN-basen i Bentiu. Några ur min familj stannade kvar, men jag kom hit med min fru, min mor och min äldsta bror. Levnadsvillkoren i lägret är svåra och det är ett hårt liv.

Jag minns när jag kom hit till lägret första gången - det var i augusti 2014. Jag var orolig för mina vänner och de familjemedlemmar som jag hade lämnat. Några av dem har jag inte sett eller hört av sedan vi skildes åt. Jag vet inte var de är.

Min familj är inte stor. Jag gifte mig 2013, innan kriget började. Jag har ett barn - en liten pojke - och min fru är gravid med vårt andra barn. Hon arbetar också för Läkare Utan Gränser och hjälper till att ta hand om undernärda barn på sjukhuset.

Jag vill säga tack till alla Läkare Utan Gränsers givare. Fortsätt att stödja oss så att vi kan arbeta i länder där det finns konflikter.

Jag började arbeta för Läkare Utan Gränser 2014, till en början på det medicinska lagret. Jag hade hört talas om organisationen eftersom den har funnits i mitt land under många år. Min familj var mycket glad när jag anställdes.

Nu jobbar jag som logistiker och min roll är att beställa läkemedel till sjukhuset och bränsle till bilarna. Jag hjälper också till att samordna hela leveranskedjan. Läkemedel och andra förnödenheter flygs in till Bentiu med flyg från Lokichoggio i Kenya.

Om någon plötsligt blivit sämre och är i behov av akut vård är det jag som går upp mitt i natten för att hämta mediciner på förrådet och ta dem till apoteket. Det är ett viktigt arbete och i slutet av dagen, när jag går hem, känner jag glad.

När min tvååriga son blev sjuk i malaria tog jag honom till Läkare Utan Gränsers sjukhus. Han fick vård och återhämtade sig. Så jag har personligen fått känna på den skillnad som Läkare Utan Gränser gör.

Allt är inte perfekt, naturligtvis. Det finns utmaningar, som till exempel utbildning av personalen. Det är det viktigaste och mest utmanande för Läkare Utan Gränser.

Jag lämnar aldrig lägret - det är för farligt. Men det beror också på att vi är så upptagna, vi har helt enkelt inte tid. Ibland under nödsituationer uppstår brist på mediciner och förnödenheter. I juli förra året var det ett enormt utbrott av malaria i lägret och på samma både hepatit E och mässling. Hundratals människor dog av malaria. Att bo och arbeta i lägret var mycket svårt under den tiden.

Det bästa med mitt jobb är att beställa läkemedel och skicka det till apoteket på sjukhuset. Jag vet att det är på grund av mig som någon kommer att få den malariamedicin som de behöver. Vi levererar medicinsk hjälp till människorna här – till mina vänner och grannar.

Min största oro gäller freden i Sydsudan. Jag kan inte säga vad som kommer att hända i framtiden, men jag hoppas att det blir fred.

Jag känner mig stolt varje dag på arbetet. Jag har lärt mig så mycket sedan jag började 2014. Min största oro gäller freden i Sydsudan. Jag kan inte säga vad som kommer att hända i framtiden, men jag hoppas att det blir fred.

Jag vill säga tack till alla Läkare Utan Gränsers givare. Fortsätt att stödja oss så att vi kan arbeta i länder där det finns konflikter. Ert engagemang gör att Läkare Utan Gränser kan behålla sin neutralitet, oberoende och opartiskhet. Tack vare din gåva kan Läkare Utan Gränser ge sjukvård till mitt folk."

* Riak har inte använt sitt efternamn för att skydda sin identitet.