Ständigt livvaktsskydd

När jag träffar advokaten och människorättsforsvararen José Humberto Torres är han i sällskap med två av sina livvakter. Han har arbetat för organisationen ”Fundación Comité de Solidaridad con los Presos Políticos” i 35 år och är en av landets mest erfarna människorättsförsvarare. I rättsprocesser representerar han framför allt politiska fångar, offer för paramilitären samt offer för statens brott mot mänskliga rättigheter.

Antalet rättsfall som José Humberto Torres har förlorat är få. Till följd av sitt framgångsrika arbete är han också en av landets mest hotade och förföljda människorättsförsvarare.

- Många människor, framför allt människorättsförbrytarna själva, tycker inte om det vi gör. Vi har hotats av paramilitärer, offentliga tjänstemän, av politiker och även av den militära underrättelsetjänsten. Vi har varit hotade från så många håll under en så lång tid. Skulle det hända mig något idag, vore det mycket svårt att veta vem som är den skyldige, säger José.

Övertygelsen är störst av allt

För 35 år sedan var det inte möjligt att prata offentligt om mänskliga rättigheter i Colombia, och att arbeta med temat ansågs nästan vara ett brott.

Idag ses försvarandet av mänskliga rättigheter som ett legitimt och viktigt arbete. Människorättsförsvararna i Colombia har också visst stöd i jämförelse med andra länder i Latinamerika. Colombia är det enda land som erbjuder personskydd till människorättsförsvarare samt en kontinuerlig och öppen dialog mellan dessa och regeringen.

Colombia är emellertid också det latinamerikanska land där hotbilden mot människorättsförsvarare är som störst.

- För varje dag som vi engagerar oss, ökar riskerna. Trots detta är vi beredda att fortsätta kämpa. Vi gör inte det vi gör för förmåner eller pengar, utan av övertygelse. Vi är aktivister, vi arbetar för de mänskliga rättigheterna.

Att leva under ett ständigt hot

José Humberto Torres har varit offer för såväl mordhot som mordförsök och varit tvungen att fly landet vid flera tillfällen. Under en period när situationen var särskilt svår flyttade han och hans familj var tredje månad, och sedan 1999 förses de med personskydd från det interamerikanska systemet för skydd av mänskliga rättigheter.

Hans hem är bevakat av polis dygnet runt och José har totalt nio livvakter och tre skottsäkra bilar till sitt förfogande. Enligt José är personskydd dock inte det som människorättsförsvarare främst behöver, utan politiskt skydd – garantier som tillåter dem att utföra sitt arbete utan detta ska innebära en fara för deras liv.

- Grannarna som bor i samma hus som oss far illa när de ser de beväpnade männen och bilarna utanför huset varje dag, och detta är något som jag har dåligt samvete för. Det är också svårt att skapa och upprätthålla ett socialt liv eftersom många personer av rädsla drar sig undan, med all rätt, säger José Humberto Torres.

Ett arbete som kräver uppoffringar

Trots detta har José alltid känt stöd från sin familj. Han har fem barn som numera alla är vuxna, fyra biologiska söner och en adopterad dotter. Fastän hans barn har haft ett betydligt mer begränsat liv än sina vänner, har de aldrig klagat. Sedan ett par år tillbaka har även barnen egna livvakter och José och hans fru, som också är människorättsförsvarare, var nyligen tvungna att skicka barnen utomlands på grund av det oroliga säkerhetsläget. Det faktum att det aldrig har funnits något motstånd från barnens sida betyder dock inte att det har varit lätt.

- Trots att våra barn alltid har stöttat oss i vårt arbete kan jag inte låta bli att känna mig ledsen för deras skull. När de är unga är ju allt de vill att umgås och ha roligt med sina vänner, att ha ett normalt socialt liv. Det här livet med ständig bevakning och försiktighetsåtgärder är ingenting som mina barn har valt, utan något som de har ärvt. Och för detta kommer jag alltid känna mig skyldig, säger José.

En mörk framtid

Det är en oviss framtid som väntar människorättsförsvarare och ideella organisationer i Colombia. José förklarar att det faktum att regeringen insisterar på att Colombia är ett medelinkomstland och inte ett utvecklingsland, har resulterat i ett minskat internationellt stöd för landets ideella organisationer. Detta leder, i sin tur, till ett försvagat civilt samhälle och en starkare stat.

Enligt José måste regeringen omsätta sin politik kring mänskliga rättigheter i praktiken, samt på allvar börja följa FN-rådet för mänskliga rättigheters rekommendationer. Än så länge har den colombianska regeringen inte uppfyllt en enda av dessa och framtiden för landets människorättsförsvarare ser därför inte alltför hoppfull ut, menar José.

- Vi jobbar för att varje individ ska ha rätten att uttrycka sig och delta i politiken utan rädsla för hot eller överfall. Att uppnå det kommer inte bli lätt – tvärtom, det kommer bli en lång och svår resa under vilken många dessvärre kommer behöva offra sina liv. 

Att övervinna rädslan är ett måste

José tystnar och tittar ut genom fönstret.

- Mina vänner frågar mig hur jag orkar fortsätta med detta självmordsuppdrag, men jag ser det inte så. Jag vet att jag måste dö en dag, och att detta kan ske under vilka omständigheter som helst. Rädslan är en av människorättsförsvararens största fiender. Jag har överkommit rädslan för döden, och jag tror att det är en förutsättning för den här typen av arbete.

José säger att han, när han fortfarande studerade juridik på universitetet, aldrig hade kunnat föreställa sig att detta arbete skulle bli så svårt och tufft, att det skulle kunna nå en nivå som denna. Trots detta så ångrar han sig inte.

- Det här har alltid varit mitt livsprojekt, jag föddes för att kämpa för de mänskliga rättigheterna. Jag har kunnat hjälpa många människor, och detta fyller mig med stolthet. Det är en svår väg, men det är min väg. Jag tror att jag har följt den på bästa möjliga sätt, och jag hoppas fortsätta följa den så länge jag lever.