”Granatsplitter från klusterbomben genomborrade mitt vänstra ben. Jag blev liggande på marken, i chock. Det kändes som att jag hade förlorat en del av min kropp. Människor försökte lyfta upp mig. Jag hade så ont att jag skrek. De kallade på en ambulans. Sjukhuset ligger i närheten och resan ska bara ta ett par minuter, men den dagen var föraren tvungen att ta en annan väg eftersom gatan blockerades av kroppar från flygräden.

På sjukhuset röntgade de mitt ben och tog mig till operationssalen. Rummet jag fördes till var mycket litet och hade förstörts i flyganfall så det fanns inget glas i fönstren. Genom de öppna fönstren kunde jag höra stridsflygplan cirkulera. I ett sådant rum väntar du bara på nästa attack. Efter en timme var jag så rädd att jag bad om att få åka hem.

Efter sju dagar var smärtan så intensiv att jag inte kunde sova.

Jag försökte vila, men det var omöjligt. Jag kunde fortfarande höra flygplan och missiler som exploderade omkring mig.

Efter sju dagar var smärtan så intensiv att jag inte kunde sova.

Efter 16 dagar hade mitt lår börjat svälla upp. Det gjorde så ont att jag inte ens kunde lägga en filt över benet.

En vän skickade mina röntgenbilder till en ortoped han kände utanför östra Aleppo. Han hade dåliga nyheter: operationen hade misslyckats och jag behövde opereras på nytt. Chansen att kunna göra den här var minimal. Vad jag behövde, sade han, var att opereras av en specialist på andra sidan gränsen, i Turkiet.

Om vi inte var belägrade skulle situationen vara annorlunda - jag skulle kunna resa ut ur östra Aleppo, träffa en annan läkare och få behandling i Turkiet.

Nu stannar jag i mitt rum - det är inte värt att söka skydd från bomberna i källaren. Jag kan inte sova. Alla dörrar är trasiga, byggnaden bredvid är förstörd och vägarna är stängda. Jag vet inte hur, men jag ska försöka lämna huset."

* Abu Ahmed heter egentligen något annat.