Feministiska rörelser driver jämställdheten

2012 publicerades en akademisk studie* som konstaterade att den viktigaste faktorn för att driva jämställdhet framåt i ett samhälle – tvärtemot det man skulle kunna tro – inte är antal kvinnor på politiska poster, ekonomisk utveckling eller progressiva regeringar, även om alla dessa faktorer är viktiga. Istället visade studien, där perioden 1975-2005 i 70 länders historia hade analyserats, att den absolut viktigaste faktorn är förekomsten av feministiska rörelser med ordentligt handlingsutrymme.

Stöd till kvinnorätts- och hbtqi-organisationer

I Concords rapport "Civilsamhällets deklaration för en feministisk utrikespolitik" skriver vi därför om vikten av att Sverige fortsätter stödja kvinnorättsorganisationer och hbtqi-organisationer i globala Syd. Det är inte samma sak som stöd till jämställdhetsarbete i allmänhet, utan innebär ett specifikt riktat stöd till de organisationer vars uttalade huvudsakliga mål är att förändra könade och patriarkala strukturer och normer. Dessa organisationer tenderar att vara kvinnorättsorganisationer och hbtqi-rättsorganisationer.

Extra utsatta för övergrepp och trakasserier

Under 2015–2016 stiftades 64 nya lagar i världen som inskränker grundläggande fri-och rättigheter. I minst 20 länder i världen är utrymmet för civilsamhället att agera helt stängt och människorättsförsvarare i allmänhet möts av svårigheter att registrera organisationer eller att ta emot utländska medel.

Utöver dessa hinder blir kvinnor och hbtqi-personer som är MR-försvarare särskilt hårt utsatta för sexuella övergrepp, hot om mord och våldtäkt, trakasserier, social utstötning och smutskastning. Kvinnorätts- och hbtqi-organisationer utsätts också för långtgående stigmatisering, speciellt i media. Det leder till isolering både inom civilsamhället och samhället i stort vilket bidrar till en ökad hotbild.

Ingen jämställdhet utan dessa nyckelaktörer

När det demokratiska utrymmet krymps för kvinnorätts- och hbtqi-organisationer blir det långsiktiga resultatet förödande. Det innebär inte bara att kvinnorättsförsvarares och hbtqi-rättsförsvarares mänskliga rättigheter kränks, utan när de organisationer som driver jämställdheten framåt inte längre kan göra det så blir resultatet ojämställda samhällen.

Därför menar vi att politiskt och finansiellt stöd till dessa nyckelaktörer för förändring måste vara själva ryggraden i en feministisk utvecklingspolitik som vill förändra normer och strukturer.

I Concords rapport uppmanar vi Sveriges nuvarande och kommande regering att:

• I alla samtal med regeringsföreträdare lyfta det krympande och i vissa regioner stängda utrymmet för civilsamhället, specifikt för kvinno- och hbtqi-rättsorganisationer. Frågan ska även lyftas i samtal med EU och FN och i handelsrelationer. Sveriges positioner ska bygga på konsultationer med lokala kvinno- och hbtqi-rättsorganisationer.
• I alla samtal med företag och andra privata aktörer lyfta det krympande och i vissa regioner stängda utrymmet för civilsamhället, specifikt för kvinno- och hbtqi-rättsorganisationer. Regeringen måste också framhålla det ansvar företag har för att motverka detta i sin egen verksamhet.
• Möjliggöra långsiktig, hållbar och flexibel finansiering av olika former av organisering. Finansiering måste gå till kvinno- och hbtqi-rättsorganisationer och organisationer som jobbar för jämställdhet, för att försäkra att dessa nyckelaktörer kan verka och att insatser är relevanta och drivna av målgrupperna.
• Synliggöra hur olika former av diskriminering samverkar, till exempel genom att dela upp statistiken enligt kön, ålder och andra relevanta faktorer.
• Tydliggöra ambassadernas formella uppdrag att tillsammans med det lokala civilsamhället aktivt bevaka och motverka ett krympande utrymme. Det kan göras genom att exempelvis skapa säkra mötesplatser för kvinno- och hbtqi-rättsorganisationer, bevittna rättegångar mot MR-försvarare, besöka fängslade personer samt ge snabbt stöd till hotade MR-försvarare.

*Ovan nämnda studie: Htun, Mala and Weldon, S. Laurel, 2012, The Civic Origins of Progressive Policy Change: Combating Violence against Women in Global Perspective, 1975–2005