Jag har förberett en workshop om diskriminering och konfliktförebyggande och är nervös över om jag kommer hitta rätt tonläge för de personer som rest från andra sidan jordklotet för att bänka sig i konferensrummet på Ekumeniska centret.

– Nej, svarar jag kort och i huvudet så avslutar jag meningen,…det är framtiden. Det är demokrati och mänskliga rättigheter som sitter där och spänner ögonen i min power point presentation.

Här sitter sex personer som omformulerar framtiden i ett land som länge varit en av världens hårdaste och mest slutna militärdiktaturer.

Här sitter sex personer som omformulerar framtiden i ett land som länge varit en av världens hårdaste och mest slutna militärdiktaturer. Jag skakar allas händer med iver och lägger lite av mitt hopp till just dessa sex utvalda individer i varje handslag. Deras arbete är dropparna som urholkat, och kommer att fortsätta att urholka, stenen. Förändringarna till trots så styr militären fortfarande enligt grundlagen viktiga delar av statsapparaten i Myanmar/Burma och den nu styrande demokratiikonen Aung San Suu Kyis inställning till civilsamhället lämnar också mer att önska tycker vissa i rummet.

Vi pratar om att utkräva ansvar eller egentligen så pratar vi mest om steget innan, om att få veta från beslutsfattare varför lagar, instruktioner, system och resursfördelningen som ser ut som de gör. En förutsättning för att kunna granska och kritisera makthavarna och argumentera för politiska alternativ. Demokrati alltså. Det är inte lätt säger de.

– Även fast vi nu kan fråga myndigheter så får vi sällan svar. Staten är centraliserad och ingen myndighetsperson kommer att svara eller samarbeta med oss i civilsamhället utan godkännande från högsta ort. Så det händer sällan. Hur ska Aung San Suu Kyi hinna svara på alla frågor?

Han är tyngd. För i delstaten Shan rasar kriget. Motsättningar och det väpnade våldet har ökat det senaste året.

– Dessutom, det som kommer från beslutsfattare är en order som ska lydas. Om inte så kommer man att tvingas betala ett högt pris, säger en ung man från delstaten Shan och pekar med fingret mot huvudet för att illustrera att man blir skjuten och tillägger:

– Så har villkoren för vårt förändringsarbete varit så länge vi kan minnas.

Han är tyngd. För i delstaten Shan rasar kriget. Motsättningar och det väpnade våldet har ökat det senaste året. Tvärtom mot den utveckling som landet i stort präglats av.

Som avslutning på vår workshop så väljer jag att fokusera på det individuella ansvaret och möjligheten att arbeta mot diskriminering i vårt dagliga arbete och liv. Vi kan vara det samhälle vi vill se, vi kan vara framtiden i nuet enas vi om. När de går skakar vi hand igen och jag passar på att lägga ännu lite mer av mitt hopp för framtiden i varje handslag. För demokratin, för de mänskliga rättigheterna och för freden framför allt.

Bild (från vänster): Sai Kyaw Thet Naing, Kaw Dai, Ei Mon Phyo, Burmese Women’s Union, La Eh Do, Burma Partnership, Minna Fredriksson, Diakonia, Zwe Nay Naung, Center for Youth and Social Harmony, Kyaw Swar Htay, Future Light Center och Ko Ko Naing, Action Committee for Democracy Development.