Tillkännagivandet av att årets fredspris tilldelas World food programme var välkommet. Vi hoppas, precis som Nobelkommittén, att priset ska ge uppmärksamhet till hungerfrågan och den tysta katastrof som drabbar 690 miljoner människor.
Det behövs. Avskaffandet av hungern är ett av de globala mål som backar. Fler människor lever i hunger i dag än för fem år sedan och vi behöver öka ansträngningarna för att vända trenden. Utmärkelsen breddar också frågan och visar på vilken roll hunger spelar i konflikter – hunger leder till konflikt och konflikt leder till hunger. Men det stannar inte där. Vi får inte stanna där. Vi måste adressera världshungern som den komplexa fråga det faktiskt är.
Rapporteringen kring priset har i många fall fokuserat på de enorma mängder mat som delas ut. Matleveranser är viktiga insatser under svältkatastrofer och humanitära situationer där människor plötsligt står utan mat för dagen. Insatserna räddar liv.
Men det är inte med matpaket vi når målet att avskaffa hungern till år 2030. Att bekämpa hunger handlar i första hand inte om munnar att mätta för dagen. Det handlar om att stödja människor att hitta vägar och möjligheter till egen försörjning. Fel använt kan influgna matpaket istället öka utsattheten, då man riskerar att skapa ett bidragsberoende och förstöra samhällens ekonomier när lokala matproducenter och återförsäljare inte längre kan försörja sig.
Hungern befinner sig i skärningspunkten av våra samhällsproblem. För att långsiktigt och hållbart bekämpa hungern behöver vi arbeta med grundorsakerna.
Resursfördelning. I dag produceras tillräckligt mycket mat för att mätta hela världens befolkning. Endast ekonomisk tillväxt kommer inte att lösa hungerfrågan. Ojämlikheten mellan fattiga och rika ökar världen över. Människor som lever i utsatthet har inte råd med hälsosam mat. Kostnaden för en näringsrik kost ligger över den internationella gränsen för fattigdom. Vi måste lyfta dem med lägst inkomster. Om vi minskar ojämlikheten med 1 procent per år skulle det innebära att 100 miljoner färre människor lever i extrem fattigdom år 2030, enligt beräkningar från World inequality report.
Jämställdhet. Av de människor som lever i hunger är 60 procent kvinnor. Kvinnor står för stor del av livsmedelsproduktionen i utvecklingsländer men äger sällan jorden de brukar. Flickor tas också ur skolan tidigare än pojkar och får sköta större del av det obetalda arbetet i hemmet. Vi måste verka för ökad jämställdhet. Flertalet studier fastställer att när kvinnor stärks tar de sig själva, sina familjer och samhällen ur fattigdom och hunger. Det ökar hela länders ekonomiska tillväxt.
Makt och inflytande. Vi behöver dela med oss av makten och möjliggöra för kvinnor, minoriteter och andra marginaliserade grupper att styra sin egen utveckling. Låta dem göra sina röster hörda i internationella sammanhang, låta dem vara med och definiera sina egna problem och långsiktiga lösningar. Vi får inte luras att tro att det är resterna från våra bord som kommer att mätta dem som lider av hunger.
Det finns inga enkla lösningar. Vi behöver arbeta för långsiktig och hållbar förändring och för det behövs internationellt samarbete, politisk vilja och politiska beslut. Låt oss ta fredspriset som ett startskott att prata om hungern på det sätt frågan förtjänar. Låt oss prata hållbara lösningar. Låt oss sätta press globalt för att göra de förändringar vi behöver för att nå målet om att avskaffa hungern till år 2030.
Malin Flemström, VD, The Hunger Project
Det här är en debattartikeln som publicerades i Tidningen Syre 19/10 2020
