- Kan du föreställa dig vilka djupa och tunga känslor som kan komma över en när man ser hur ens hus blir sönderbombat och man själv står bredvid utan att kunna göra något? Det säger Hana Abwini som för två år sedan flydde från Yarmouk i Syrien. Idag lever hon i flyktinglägret Shatila i Libanon.

Hennes drömmar försvann med huset

- Hemmet är ju inte bara en byggnad av sten; det är minnen, drömmar, värme och det där härliga ljudet av liv. När huset förstörs försvinner allt det; drömmarna, värmen och det underbara ljudet av liv – och med det försvinner tryggheten.

Hana bor idag tillsammans med sin man och två barn i ett rum utan bekvämlighet i flyktinglägret Shatila i Libanon. De saknar pengar för att köpa rent vatten och har därför ofta tvingats dricka vatten som de blir sjuka av. Båda barnen är undernärda. Diakonias samarbetsorganisation Najdeh hjälper Hana och andra utsatta flyktingar med pengar till hyra, el, mat och vatten.

Lyckades fly

- Den dagen jag lämnade Syrien insåg jag att jag hade förlorat allt. Den insikten gav mig hopp och tröst. Tillsammans med min familj kom vi undan döden, den död som slår till på ett ögonblick orsakad av prickskyttar, bombningar och belägring. Och ändå, för flyktingar i läger här i Libanon släcks livet på ett annat sätt, långsamt och på grund av de svåra sociala och ekonomiska förhållandena.

Stöd för att hantera traumat

Hana deltar i det psykosociala arbete som Diakonias samarbetsorganisation Najdeh bedriver för att ge kvinnor utrymme att hantera sina traumatiska upplevelser och samtidigt bygga broar mellan palestinska och syriska flyktingar.

- Vi har svårt att överleva dagen. För mina barns skull hoppas jag att framtiden blir ljusare. Jag hoppas att jag kan jobba och leva ett värdigt liv, att vi har råd med mat och utbildning för barnen. För min egen del vill jag bara kunna kontrollera de mörka minnena och rädslan och otryggheten. Det är inte lätt att vara flykting, särskilt inte när man är mor med ansvar för två små barn, säger Hana.