Sedan 1975 ockuperas landet av Marocko som inte bara har tagit över största delen av territoriet men också utnyttjar de naturresurser som borde tillfalla landet och västsaharierna. På varken EU eller FN-nivå tas tillräckliga steg framåt för att underlätta en folkomröstning för det självbestämmande som västsaharierna har rätt till enligt internationell rätt, vett och etikett.

Vad firas på Västsaharas nationaldag?

Vi på Emmaus Stockholm driver på för att Sverige ska vara en del av befrielsen av vad som kallats för Afrikas sista koloni.

Den marockanska regeringens hanterande av den västsahariska befolkningen är hård. Trots ett FN-beslut från 1963, där västsaharier fick rätt till självbestämmande och självständighet, har landets kolonimakter, först Spanien och sen Marocko, aldrig genomfört en utlovad folkomröstning om självständighet.

Det har tvärtom blivit sämre. För att skydda mot och stänga ute delar av den västsahariska befrielserörelsen Polisario, byggde Marocko mellan 1981 och 1987 en drygt 270 mil lång mur som delade landet itu. Muren är omgärdad av vallar och minor, som än idag ständigt skadar djur och människor. För många av invånarna har resultatet i deras hemländer betytt att de har tvingats fly till andra länder. Många av dem har hamnat i flyktingläger i Tindoufprovinsen i Algeriet.

Omvärldens icke-agerande

Omvärlden har såklart spelat en stor roll i denna konflikt, dock inte genom att stödja den ena eller den andra parten, men genom att inte agera. Även om det globala civilsamhället med solidaritetsrörelser i spetsen har jobbat länge och hårt till stöd för det västsahariska folket så har större ansvarsinstanser som FN haft en klen roll de senaste 30 åren.

FN:s utsända styrka Minurso, är den enda FN-styrkan i världen som inte har mandatet att rapportera om brott mot de mänskliga rättigheterna och Marockos handelsavtal med omvärlden innebär att västsahariska produkter och naturresurser kommer till den marockanska statens kassakista.  Du kanske har köpt västsahariska produkter utan att veta om det, eftersom de ofta blir ursprungsmärkta som marockanska.

Än svårare är det för enskilda individer att veta hur våra svenska banker och pensionsfonder investerar i bolag (både svenska och utländska) som är verksamma på ockuperad mark och vars vinster tillgår Marockanska regimen och inte det västsahariska folket.

Länge såg det ut som om att Sverige skulle bidra till en lösning på konflikten. 2012 beslutade riksdagen att uppmana regeringen att erkänna den västsahariska staten men inget hände. 2016 meddelade den dåvarande regeringen att ett erkännande inte var aktuellt, istället hänvisades till en FN-process vars mål är en fredlig lösning. Denna process har dock fortgått i 25 år utan att komma någonvart. Faktum är att denna glömda konflikt snarare lett till att Marocko kunnat konsolidera sitt grepp över Västsahara och kunnat sluta flera handelsavtal som inbegriper västsahariska varor.

Nästa års nationaldag ska firas i hela Västsahara.

Det är uppenbart att konflikten inte kommer att lösas av sig självt och att processen behöver en knuff i rätt riktning. Här kan Sverige spela en stor roll genom att trycka på att de marockanska handelsavtal som slutits med EU, specificerar västsahariska varor som sådana, trycker på att de fiskeriavtal som slutits enbart gäller marockanska farvatten och inte, som idag, västsahariska vatten.

Sverige har tidigare varit starkt drivande i frågan om Västsahara och röstade som enda land emot fiskeriavtalet 2018. Det finns sedan länge ett starkt nätverk till stöd för Västsahara i riksdagen. Det finns alltså en bra grund för utrikesministern att låta Sverige ta ledartröjan för ett fritt Västsahara. Vi uppmanar därför Sveriges utrikesminister Ann Linde att låta Sveriges feministiska utrikespolitik sträcka sig till Västsahara och trycka på för ett slut på den marockanska ockupationen. Låt nästa års nationaldag firas i hela Västsahara.