Jag träffar bonden och fröbevararen Anjamma på trappan utanför hennes hus i byn Gangwar, där hon placerat tiotals färgglada kärl fulla med olika fröer. Redan i inledningen av vårt samtal om fröer och jordbruk märks en stark självkänsla hos Anjamma när hon talar om det hon kan bäst, nämligen fröbevaring. Genom att bevara frön så räddar vi världen, säger Anjamma. Anjamma är ansvarig för fröbanken i byn och förvarar där över 50 olika typer av fröer, alla anpassade efter jorden och de förhållanden som råder i området. Framförallt är det olika typer av den traditionella grödan millets (hirs på svenska) men även flera typer av bönor och linser.

Traditionell kunskap hotas att försvinna

Anjamma är en del av en uråldrig och livsviktig tradition av frökonservering, en tradition som främst hållits vid liv av landsbygdens kvinnor i världen. Den bygger på ett cirkulärt och mer hållbart frösystem där man sår, skördar, förvarar för att sedan så igen. Denna kunskap hotas nu av företag som vill industrialisera denna uråldriga praktik och göra det till en guldgruva. Enligt FN:s utvecklingsprogram (UNDP) så har 75 % av mångfalden av grödor försvunnit sedan början av 1900–talet och idag äger ett fåtal företag majoriteten av världens alla fröer. Fröer som ofta är så behandlade eller genetiskt modifierade att det behövs specifikt konstgödsel och bekämpningsmedel för att få dem att växa och för att hålla skadedjur borta. Kemiska medel som krävs ägs av samma företag som säljer fröerna, vilket gör att bönderna hamnar i en beroendeposition till ett och samma företag.

Kunskap som går i arv

Fröbevaring däremot är ett exempel på en helt annan beroendeposition, en som karaktäriseras av kunskapsöverföring, familje-band och gemenskap. Detta är ett arv som förs vidare från mor till dotter, eller svärmor till svärdotter. Det är även en praktik som är helt ekologisk och som kräver få investeringar eftersom bonden kan använda den gödsel som de får från djuren på gården och inte behöver använda bekämpningsmedel. Detta gör bonden mer självständig och oberoende av plötsliga förändringar på marknaden, samtidigt som det erbjuder en möjlighet att återta makten över maten.

I fröbanker handlar man inte med pengar utan endast med fröer. De som behöver frön lånar ett kilo och lämnar tillbaka två, vilket skapar en ruljans på fröerna.

Traditionen av frökonservering är en motkraft till det kommersiella och industriella jordbruket som utarmar både jordbrukarnas marker och plånböcker. I Medakdistriktet i sydcentrala Indien har kvinnliga bönder samlat gemensamma krafter och gått ihop för att odla minst fem grödor var. Tillsammans sparar de sedan fröer för att kunna byta med varandra och hjälpa varandra om någon saknar en viss sorts frön. På så vis startades fröbanker i 50 byar i Medakdistriktet, varav en av dessa är Anjammas fröbank.

Inspiration och central fröbank

Flera samhällen, organisationer och individer över hela Indien har inspirerats att fortsätta med samma traditionella praktik för att bibehålla eller återbygga fröbanker. I fröbanker handlar man inte med pengar utan endast med fröer. De som behöver frön lånar ett kilo och lämnar tillbaka två, vilket skapar en ruljans på fröerna.

I byn Machnoor, finns även en större central fröbank som byggts upp av bönder med stöd från Svalornas partnerorganisation Deccan Development Society. Den centrala fröbanken, som förvarar över 80 sorters frön, lånar ut fröer till nya organisationer som vill återgå till att odla millets eller till byar som vill återgå till en viss gröda. När en grupp bönder i den närliggande delstaten Karnataka nyligen uttalade att de ville återgå till att odla millets, valde fröbanken i Machnoor att donera fröer till bönderna. Dessa fröer blev nyckeln till att återuppliva flera typer av millets i området.

Text och foto: Louis Eberstål