Den 25 oktober 2026 fylldes Belgrads gator av jublande människor. Efter nästan två år av studentledda protester erkände Aleksandar Vučić att hans parti, Serbiska framstegspartiet (SNS), förlorat parlamentsvalet.
Enligt Serbiens valmyndighets senaste preliminära resultat från den 26 oktober fick Studentlistan 52,65 procent av rösterna, jämfört med 39,22 procent för Aleksandar Vučićs parti.
Även valdeltagandet blev anmärkningsvärt högt. Hela 69 procent av väljarna röstade, jämfört med omkring 55 procent i snitt tidigare år. Studentrörelsen hade inte bara lyckats mobilisera hundratusentals människor på gatorna. Den hade också fått människor att gå till valurnorna.
Men allt började långt från parlamentet, på en järnvägsstation i staden Novi Sad.
Den 1 november 2024 kollapsade ett betongtak på den nyrenoverade järnvägsstationen i Novi Sad, Serbiens näst största stad. Totalt miste 16 människor livet.
Olyckan väckte ilska och sorg. Många såg katastrofen som ett exempel på den korruption, bristande insyn och politiska ansvarslöshet som länge präglat landet.
Studenter började organisera demonstrationer och krävde att handlingar om renoveringen skulle offentliggöras, att ansvariga skulle ställas till svars och att landets institutioner skulle fungera oberoende av politiska intressen.
Snart blockerades universitet och fakulteter över hela Serbien. Undervisningen pausades medan studenterna organiserade protester, diskuterade sina krav och planerade nästa steg.
I januari 2025 avgick premiärminister Miloš Vučević efter månader av protester. Men studenterna nöjde sig inte med ett ministerbyte. Deras krav handlade om ett större systemskifte.
Den 15 mars 2025 samlades mellan 275 000 och 325 000 människor i Belgrad, enligt en oberoende uppskattning. Det blev den största demonstrationen i stadens historia.
Rörelsen hade vuxit från studentprotester till ett landsomfattande uppror mot korruption och maktmissbruk.
Det som gjort studentrörelsen särskilt uppmärksammad är inte bara hur många människor den mobiliserat, utan också hur den organiserat sig.
I stället för att utse en ledare har studenterna använt sig av plenum, öppna stormöten där deltagarna diskuterar förslag och röstar om gemensamma beslut. Beslut från olika fakulteter samordnas sedan mellan universiteten och på nationell nivå.
I ett reportage från FUF beskriver juridikstudenten Relja Jarkovački hur studenterna byggt upp vad de själva kallar aktiv demokrati.
Det handlar om att alla ska få möjlighet att påverka besluten, snarare än att överlåta makten till en liten grupp företrädare. Och modellen spred sig snabbt utanför universiteten.
I stadsdelar, byar och mindre städer började människor hålla egna medborgarmöten, så kallade zbor. Där diskuterades allt från lokala samhällsproblem till nationell politik.
Enligt Global Bar Magazine blev mötena ett sätt att praktisera direktdemokrati och skapa politiskt engagemang även bland människor som tidigare stått utanför politiken.
Studenternas protester fick också människor som länge tappat tron på politisk förändring att börja engagera sig igen. I en krönika i Dagens Nyheter beskriver Christina Wassholm hur hennes vänner i Belgrad började samla in mat och sovsäckar till demonstranterna och delta i manifestationer.
En av hennes vänner beskriver känslan:
– Allt är annorlunda det är som att vi vaknat ur en djup sömn och nu ser varandra för första gången på länge.
Wassholm berättar också om de tysta manifestationerna till minne av offren i Novi Sad. Under protesterna stod människor tillsammans i tystnad, en minut för varje dödsoffer.
Protesterna hade blivit mer än en politisk manifestation. De skapade också nya möten mellan människor som tidigare känt sig maktlösa.
Studenternas strategi handlade också om att nå människor som inte själva deltog i demonstrationerna.
De vandrade mellan städer, besökte mindre orter och samtalade med lokalbefolkningen. Några cyklade hela vägen till Strasbourg och Bryssel för att uppmärksamma europeiska politiker på situationen i Serbien.
En annan viktig del av protesterna var kampen för fria och oberoende medier.
Våren 2025 blockerade studenterna det statliga public service-bolaget RTS i Belgrad. De anklagade bolaget för partisk rapportering och krävde en rättvis och transparent tillsättning av ledningen för landets medietillsynsorgan.
Efter femton dagars blockad meddelade regeringen att den gick med på kraven kring tillsättningsprocessen.
– Det blev en framgång. De gjorde det vi krävde. Det betyder att vårt sätt att agera faktiskt fungerar, berättade studenten Darja för FUF reporter Isabel Odelfelt.
Men kampen var långt ifrån över. Under 2025 och 2026 fortsatte demonstrationerna samtidigt som rapporter om gripanden, polisvåld och politiska påtryckningar väckte oro.
Efter nästan två år av mobilisering tog studentrörelsen ett nytt steg: att försöka förändra det politiska systemet genom val.
Inför det extrainsatta parlamentsvalet i oktober 2026 bildades Studentska lista – Studenti pobeđuju, på svenska Studentlistan – Studenterna vinner.
Men det var inget vanligt politiskt parti.
Studentlistan organiserades som en medborgargrupp och ville behålla proteströrelsens decentraliserade struktur. Kandidaterna skulle dessutom inte själva vara studenter. Tanken var att studentrörelsen skulle kunna fortsätta granska sina valda företrädare och kräva ansvar av dem.
Enligt Global Bar Magazine lyckades rörelsen samla människor från olika politiska läger, däribland väljare som tappat förtroendet för både regeringen och den traditionella oppositionen.
Den 25 oktober kom resultatet som förändrade allt.
Studentlistan besegrade SNS och såg enligt de preliminära resultaten ut att få egen majoritet i parlamentet.
Vid studenternas valhögkvarter sammanfattade universitetsprofessorn Radomir Sajcic segern:
– I kväll firar vi segern, i morgon bygger vi framtiden.
Att vinna valet är en sak. Att förändra ett politiskt system är något annat.
Efter 14 år vid makten har SNS byggt upp ett omfattande inflytande över myndigheter, offentliga verksamheter och andra samhällsinstitutioner.
Nu måste Studentlistan visa att den kan genomföra sina löften om att bekämpa korruption, stärka rättsväsendets oberoende och skapa större insyn i hur landet styrs.
Samtidigt återstår frågor om hur rörelsens demokratiska ideal ska fungera i ett parlament. Hur ska folkvalda kunna fatta snabba beslut och förhandla om politiska kompromisser samtidigt som studenterna behåller sitt inflytande?
Studentlistan behöver också enas om politik inom områden som ekonomi, utbildning, sjukvård och Serbiens relation till EU.
I Global Bar Magazines analys efter valet lyfts just den här utmaningen: att gå från decentraliserad proteströrelse till fungerande regeringspolitik.
För Serbiens studenter har de senaste två åren redan visat att politiskt engagemang kan åstadkomma förändring. Genom stormöten, demonstrationer, lokala samtal och blockader lyckades de bygga en rörelse som till slut besegrade ett parti som styrt landet i över ett decennium.
Nu återstår kanske den svåraste uppgiften: att visa att deras sätt att organisera sig också kan förändra hur ett land styrs.
