Förra gången hon fängslades delade hon cell med 47 personer. I dag sitter de 78 stycken. Människorättsförsvararen Tep Vanny har drabbats av det allt mer repressiva samhällsklimatet i Kambodja. Nyligen träffade Diakonias generalsekreterare, Bo Forsberg, henne i fängelset i Phnom Penh.
Jag har träffat Vanny tidigare och vi kramar om varandra när vi ses i ett rum på fängelset. Hon är frontfiguren för ”kvinnorna vid sjön” som kämpar för att få sin mark tillbaka. Hon är en kambodjansk hemmafru som klev fram som politisk ledare när regeringen sålde marken vid sjön Boeung Kak i utkanten av Phnom Penh och människor tvångsförflyttades. Hon, och de andra kvinnorna, är smått unika i ett land där kvinnor fostras till att inte ta plats och vara tysta.
”Kvinnor i Kambodja har aldrig protesterat tidigare utan – precis som jag – stannade de hemma, lagade mat, såg efter barnen och tog hand om hemmet. Få av oss var politiskt engagerade, kvinnorna var beroende av sina män, men nu har flera kvinnor tagit mod till sig” berättade hon för flera år sedan.
Det är en ojämlik kamp där kvinnorna vid sjön använder det de har: sina kroppar, sitt engagemang, sina röster – för att få sin mark tillbaka.
”Ju mer de trycker ned oss, desto starkare står vi. Min mun är mitt vapen. Jag kommer inte att hålla tyst!” säger hon till oss när vi sitter och pratar.
Men hon betalar ett högt pris. Tep Vanny är fängslad för tredje gången. Den första gången var hennes son fem år gammal (idag är han tolv) och när hon släpptes följde Jam efter henne som en skugga och stod längst fram i demonstrationsleden tillsammans med sin mamma. Den gången hade hon suttit fängslad i 33 dagar, nu är hon dömd till 2,5 år. Dessutom kan ett gammalt åtal mot henne (som ännu inte kommit upp i rätten) addera tid till domen.
”Det enda jag har gjort är att i en fredlig protest, demonstrera för rätten till den mark där vi bott och haft våra hem sedan generationer tillbaka”, säger hon och skakar på huvudet.
Livet i fängelset är svårt. På nätterna är det nästan omöjligt att sova. Tep Vanny visar hur trångt det är, det finns helt enkelt inte plats för alla kroppar att ligga ned utan de får turas om att sova. Dessutom är värmen olidlig, liksom stanken från den läckande toaletten i rummet. Under hela vårt samtal redogör hon sakligt och öppet om vad hon är med om i fängelset. Men när vakten säger: ”Nu är tiden snart slut” och jag frågar henne: ”Hur är det med dina barn?” – då brister det.
Tep Vanny börjar storgråta och alla vi som sitter i rummet med henne gråter också och försöker trösta. Jag kramar om Vanny när vi är på väg att skiljas och då viskar hon till mig: ”Jag hade sagt till mig själv, att när ni kom skulle jag inte gråta, jag måste vara stark, men när vi började prata om mina barn gick det inte att hålla tillbaka tårarna” säger hon.
Kampen, kommer hon aldrig att ge upp, men det som gnager i henne, är oron för hennes barns framtid.
Det enda jag kunde säga till henne var att vi, Diakonia, finns här och kommer att finnas här, oavsett vad som händer och på vägen därifrån sade chefen för en av våra samarbetsorganisationer att ”ni ska veta att det är viktigt att ni som internationell organisation med riksdagsledamöter från Sverige åker ut till fängelset och lyssnar till dessa kvinnor, det ger dem en otrolig styrka och mod.”
Jag hoppas att hon har rätt.
”Vi drömmer om fred i Kambodja, om inte regeringen vill ge oss det kanske ni kan ge oss lite av er fred?” säger hon.
Fotnot: 2007 sålde regeringen marken runt sjön Boeung Kak i Pnomh Penh. Bolaget som köpte marken vräkte runt fyra tusen familjer från deras hem och fyllde igen sjön med sand för att bana väg för lyxiga kontor och affärslokaler. Vissa familjer fick ny mark eller pengar i kompensation, medan andra inte fick någonting. ”Kvinnorna runt sjön” kämpar för att alla ska kompenseras på ett rättvist sätt eller få sin mark tillbaka. Läs mer här.
