I norra Uganda, i distriktet Adjumani, arbetar Plan International för att stötta sydsudanesiska flyktingbarns utbildning och välmående. Projektet finansieras med stöd från Eu och Sida och har pågått sedan maj 2015.

På en av de 15 förskolor som Plan International etablerat i Adjumani arbetar Halima Mustafa som föreståndare. Hon flydde oroligheterna i Sydsudan 2014.

"​Vi hade ingenstans att gömma oss. Det fanns en latrin där det var mörkt. Den var oanvänd så vi tillbringade natten där. På morgonen vågade vi inte komma ut eftersom vi hörde skottlossning hela tiden. Vi väntade till kvällen, då skottlossningen avtog, innan vi kom ut. Mina barn hade sina t-shirtar på sig. Jag hade bara mitt nattlinne. Jag har fortfarande inte sett min man sedan dess. Jag vet inte om han lever eller om han är död."
Halima Mustafa, trebarnsmor från Sydsudan

Halimas historia är inte unik. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR är mer än 90 procent av flyktingarna som anländer hit kvinnor och barn. Många av de kvinnor Halima lärde känna när hon bosatte sig i Adjumani var deprimerade för att de inte visste som hade hänt med deras makar.

– Änkorna var deprimerade. Håglösheten började gå ut över barnen. Jag kände att jag ville göra något för att förändra det, berättar Halima.

Ganska snart fann hon sitt kall. Genom Plan International utbildade hon sig till förskolelärare och började jobba på ett av de 15 center för barns tidiga utveckling som Plan International etablerat i området. Nu arbetar hon aktivt med att få föräldrarna engagerade i sina barns framtid. De barnen hon är med och utbildar nu är de som ska återvända hem igen och bygga upp en långvarig fred i Sydsudan, hoppas hon.

– Vi startar alltid dagen med en morgonsamling då vi sjunger sånger. Det får fler nyfikna barn att ansluta. Därefter delar vi upp barnen i tre grupper efter ålder. De äldsta, fem- och sexåringarna, tränar alfabetet och matematik för att få en bra start i skolan, säger Halima.

Ett av de sydsudanesiska barn som hunnit gå från Plan Internationals förskola på centret till grundskolan är Mary*, 7 år.

– Innan jag började skolan gick jag på Plan Internationals förskolecenter. Min lärare hette Yaba och vi hade väldigt roligt. Jag lärde mig många sånger och matematik.

Mary har en stor syskonskara, och även om hon är näst yngst i familjen hjälper hon till med hushållssysslor efter skolan varje dag.

– Skolan börjar klockan sju varje morgon och slutar klockan ett. Jag hinner bli väldigt hungrig. På förskolan fick vi gröt varje förmiddag. Det får vi inte här i skolan, berättar hon.

Vägarna i Adjumani är ojämna och landskapet växlar mellan jordbruk och savann. Här bor inte flyktingarna i tältläger. Ambitionen från start är att de så snabbt som möjligt ska få tillgång till en egen jordlott, där de kan bygga sig ett hus, odla grönsaker och söka arbete.

Det är lokalsamhällena som upplåter mark till myndigheterna som i sin tur styckar upp tomter som de nyanlända får tillgång till.

Marys familj odlar majs, hirs, cassava och papaya. Huset hon bor i har samma karaktäristiska halmtak som hennes grannar. Alla hennes äldre syskon går i ugandiska grundskolan nu och lär sig engelska. Något deras mamma, som själv inte pratar engelska, är stolt över.

– När Mary kommer hem från skolan har hon alltid lärt sig något nytt som hon berättar om.

Grötprogrammet ger ny energi

På flera av de förskolecenter Plan International etablerat har föräldraföreningen som driver skolan också startat ett grötprogram.

I Elema, vars förskolecenter varit i drift sedan februari 2016, står Doru Scovia vid elden och rör om med en jättelik slev. Det är snart dags att servera mellanmålet.

– Föräldrarna ordnar med veden som behövs. Tillagningskärlen fick vi från Plan International, berättar hon.

Föräldrarna tog initiativet

Ben Moi, som är ordförande i föräldraföreningen, berättar att behovet av att starta en förskola i området var väldigt stort. Närmaste förskola ligger mer än 2 kilometer bort.

Medan barnen kommer ut på gårdsplanen för att tvätta sina händer innan de ska börja äta berättar Ben att det bara är grundskolan i Uganda som är i statlig regi. Förskolor måste föräldrar själva organisera och bekosta. Därför vände de sig till Plan International för att kunna komma igång. Plan International har byggt ett hus och bistått med läromaterial, leksaker och lekställningar på gården, men det är föräldraföreningen i Elema som själva driver skolan.

"Alla föräldrar hjälper till med underhållet. Vi är starka tillsammans".
Ben Moi

Att starta grötprogrammet var också föräldrarnas initiativ. För varje barn betalar de 10 000 ugandiska shilling till en gemensam grötbudget per termin. Det motsvarar ungefär 25 svenska kronor. Det är kanske inte en stor summa för oss här i Sverige, men många familjer har svårt att skrapa ihop till avgiften. De kan då istället skänka majs, som är huvudingrediensen i gröten.

– Det fungerar bra, berättar Ben. Vi skickar aldrig hem ett barn vars föräldrar inte betalat. Vi kommer alltid fram till en lösning. Det här har gjort en stor skillnad för barnen, som nu är pigga och glada hela dagen. De fortsätter sjunga och leka på vägen hem. Det gjorde de inte förut.

Planen framöver är att bryta mer mark runt skolan för att kunna odla majs till grötprogrammet.

– Alla föräldrar hjälper till med underhållet. Vi är starka tillsammans, säger Ben.

Brist på mensskydd är ett hinder för flickors utbildning

– Jag gick inte i skolan hemma i Sydsudan. Alla skolor var stängda på grund av konflikten. Vi kom hit i december 2014 och nu kan jag ta igen förlorad tid, berättar Lucia*, 18 år. Trots sin ålder går hon nu i sjätte klass. Men hon är inte äldst. Mabior* är 21 år och går också i sjätte klass. På bara ett och ett halvt år har hon lärt sig engelska. Så bra att hon nu sitter med mig i skuggan av ett träd och kan svara på mina frågor om livet i Adjumani utan en tolk. Mabior berättar att hon vill bli engelsklärare.

– Det är så bra att vi kan gå i skolan nu, säger hon.

Men samtidigt finns det många utmaningar. Precis som många andra flickor i området har varken Lucia eller Mabior tillräcklig tillgång till mensskydd och de erkänner att de oftast stannar hemma när de får mens. Flickor som inte har råd att köpa bindor använder tygbitar. Men det ger inte tillräckligt skydd.

– Ett annat problem är om det inte finns tvål så att vi kan tvätta våra kläder.

I de skolor där Plan International etablerat skolklubbar har vi på prov delat ut tygbindor, som går att tvätta och återanvända. Det låter som en enkel lösning, men nya problem uppstod.

Många av flickorna kommer från en bakgrund där mens är ett oerhört tabubelagt och personligt ämne vilket gör det nästan omöjligt för dem att ta emot tygbindor. De vågar knappt prata med sina föräldrar och be om hjälp att skaffa mensskydd så att de kan känna sig säkra i skolan.

Lual* är 15 år och går i sjunde klass. Hon hade inte anlänt till Adjumani när utdelningen skedde och behöver därför köpa engångsbindor varje månad. Hon ber sina föräldrar om pengar och hittills fungerar det bra.

– Jag kan gå i skolan som vanligt, men jag kan inte spela volleyboll, säger Lual.

Peace* är 16 år och går i sexan. Hon var tolv år gammal när hennes mamma berättade för henne om vad mens är och hur det fungerar. Hon är en av de som använder tygbindorna Plan International delat ut och berättar att det kändes krångligt i början.

– Men nu när jag är van och vet hur de ska användas, kan jag gå i skolan och göra allt som vanligt.

Flickor som missar skolan på grund av mens får svårt att komma ikapp

Läraren Patricia Ijorea, mentor för Plan Internationals skolklubb i Liberty Primary School, leder samtal med flickorna där de pratar om vad som händer med kroppen under puberteten. Men det räcker inte att bara prata med flickorna. Det är när pojkarna retas eller skrattar åt en flicka som inte har mensskydd som Patricia måste rycka in och prata med pojken för att få slut på trakasserierna.

– Pojkarna samlas också i grupp med en manlig lärare och får information om vad mens är. Vi kan se att en förändring börjar ske. Det är inte lika vanligt att de retas nuförtiden, berättar Patricia.

Förändringsarbetet går olika fort på de olika skolklubbarna. Eftersom samtal om mens och sexuell och reproduktiv hälsa är så tabubelagt krävs det en stor portion tålamod från mentorns sida. Mary Asio är mentor för skolklubben i Etia Primary School. Hon leder samtal med sina elever två gånger i månaden. I hennes skola är mens och sex väldigt känsliga ämnen.

– Det rör sig om nästan hälften av flickorna som helt uteblir de dagar då de har mens. De missar såklart mycket av sin skolgång och får svårt att komma ikapp, berättar hon.

Att flickorna missar mycket av skolgången kan leda till en nedåtgående spiral där skolan får lägre och lägre prioritet tills de istället ger upp helt, menar hon. Ett annat problem är bristen på preventivmedel som leder till tonårsgraviditeter.

– Omkring två flickor om året slutar skolan på grund av att de blir gravida. De vågar inte berätta om graviditeten utan håller tyst tills den är uppenbart synlig och då dyker de helt enkelt inte upp längre. Det senaste fallet var en 14-årig flicka. Det är väldigt svårt att ge stöd till en flicka som håller sin graviditet hemlig tills hon en dag försvunnit från skolan.

Utmaningen: Att engagera unga i sin framtid

11 av Plan Internationals 15 center håller även öppet under eftermiddagen med fritidsaktiviteter enligt Plan Internationals modell för barnsäkra platser. Hit kommer både yngre och äldre barn för att delta i olika aktiviteter och få stöd att hantera det de varit med om.

– Barnen har ofta önskemål om olika sporter de vill prova. Vi försöker balansera planerade aktiviteter med barnens egna önskemål, berättar Emanuel Agueng som är fritidsledare i ett av Plan Internationals center.

En av de största utmaningarna är att få fler flickor att delta

– Färre flickor än pojkar kommer hit och de flickor som kommer går oftast hem tidigare än pojkarna eftersom de har större ansvar för hushållsarbetet, berättar Emanuel. Därför är det viktigt att samarbeta med både skolan och föräldrakommittén för att fler flickor ska få möjlighet att delta i aktiviteterna och få tillgång till samma stöd som pojkarna.

Plan International har bistått med träning för fritidsledarna men också leksaker och material som används på centret.

– Vi jobbar också väldigt aktivt med konflikthantering. Förut kunde bråk mellan barnen lätt blossa upp och till och med eskalera till bråk mellan familjerna eller olika etniska grupper. Men nuförtiden har det blivit allt mer ovanligt. Dels för att barnen är för upptagna av spel och lekar men också för att vi hjälper dem att hantera konflikter, säger Emanuel.

Ett annat sätt att nå flickor är genom de skolklubbar som Plan International varit med och startat. Skolklubbarna är etablerade på de olika grundskolor som finns i området och här hamnar ugandier och sydsudaneser i samma klass. Genom rollspel, drama, sång och träning i konflikthantering och gruppdynamik får ungdomarna en plattform att bearbeta sina känslor, bygga självförtroende och hantera stressen av att etablera sig i ett nytt land.

Här finns det stor potential att kunna nå ut till flickor och lära dem mer om sina rättigheter.

– De flesta av våra aktiviteter i det här programmet riktar sig mot yngre barn. Men jag tror att det finns en förbättringspotential när det kommer till att engagera tonårsflickor mer. Vi ser hur de ofta måste ta ett större ansvar hemma och behöver extra stöd. Särskilt som tillströmningen av nya flyktingar inte avtar, säger Ronald Odong, som är samordnare för Plan Internationals aktiviteter för skydd av barn i Adjumani.

'Det är nästa generation som motiverar oss'

En annan viktig del av projektet är att stärka lokalsamhällets egna mekanismer för barnskyddsfrågor. Flera flyktingbosättningar har fått stöd att skapa barnskyddskommittéer. Medlemmarna genomgår utbildning av Plan International om barns rättigheter och i att hjälpa till med till exempel polisanmälan om ett barn utsatts för övergrepp eller negligering. På detta sätt får fler kunskap om barns rättigheter och kan öka tryggheten för barnen i bosättningen.

– Innan kommittén bildades rapporterades 5–10 fall där barn for illa i månaden. Nu är vi nere i 0–1 fall i månaden, berättar Susan Tabua, som är en av medlemmarna i Ayilos barnskyddskommitté.

Men att det är färre fall av våld och övergrepp mot barn är inte det enda positiva utfallet av barnskyddskommitténs arbete. Medlemmarna själva vittnar om att omsorgen om barnen skapar en gemenskap i flyktingbosättningen, där stämningen tidigare kunde vara skakig eftersom flera olika etniska grupper ska samsas inom ett begränsat område.

– Det är nästa generation om motiverar oss. Barnen för oss samman och det skapar fred mellan oss vuxna också, säger Susan Tabua.

Fakta om projektet i Adjumani

Projektets budget är 604 272 EUR varav 80 % finansieras av EU och 20 % av Sida. Projektets fullständiga namn är Promoting Education, Protection and Peace for South Sudanese refugee girls and boys (PEPPS). Syftet är att öka barns tillgång till utbildning i en säker och skyddad inlärningsmiljö för 14 400 sydsudanesiska flickor, pojkar och unga människor i sex flyktingbosättningar och värdsamhällen i distriktet Adjumani i norra Uganda.

För att öka tryggheten för flyktingbarnen i Adjumani har Plan International:

• Utbildat 44 fritidsledare som driver verksamheten på de 11 barnsäkra platserna.
• Etablerat och utbildat 15 barnskyddskommittéer med 144 medlemmar
• Etablerat kamratstödsgrupper med 250 medlemmar
• Bildat 10 skolklubbar med 250 medlemmar
• Bildat 10 föräldragrupper med 200 medlemmar
• Konstruerat och utrustat 13 förskolebyggnader och gett utrustning och stöd till ytterligare två existerande förskolor.
• Utbildat 78 barnskötare som leder verksamheten i förskolorna.

Under juli 2016 blossade konflikten i Sydsudan upp och ökade inflödet av nya flyktingar. Mellan 1 januari 2016 och 31 augusti 2016 hade fler än 130 000 sydsudanesiska flyktingar anlänt i Uganda. 90 % av de som anländer är kvinnor och barn. Källa: UNHCR