17-åriga Christine Lokol har klätt upp sig. Hon bär den lånade skoluniformen med skinande stolthet. Christine, som bor i den ugandiska delen av Karamoja, är äldst i en syskonskara på fem och sedan pappan dog har hon fått ta ett stort ansvar för att hjälpa sin mamma. När torkan förra året slog hårdare än någon gång förut fanns det inga pengar till att betala skolavgifter och Christine, som gått i skolan sedan hon var åtta år, tvingades hoppa av.

– Jag kände bara fattigdom och hunger och hade inget hopp alls inför framtiden, säger Christine.

Christines mamma Teresa befarade det värsta: att hon skulle bli tvungen att gifta bort sin dotter. Någon annan utväg såg hon inte.

Det hade egentligen inte varit något konstigt. I Karamoja cluster, där Christines by Kathile ligger, gifts mer än 30 procent av flickorna bort innan de fyller 18 år. Bara sex procent av de vuxna kvinnorna kan läsa och skriva.

Karamoja cluster spänner över tre landsgränser; Uganda, Kenya och Sydsudan. Medan stora delar av länderna i stort (med visst undantag för Sydsudan där långdragna och svåra konflikter hämmat mycket av utvecklingen) gjort en enorm resa vad gäller uppbyggnad av utbildning, hälso- och sjukvård och infrastruktur, är Karamoja fortfarande en region präglad av enorm fattigdom och av en livsstil som benhårt håller fast vid traditionella seder och bruk. Här är analfabetismen fortfarande på samma höga nivåer som var vanliga i Afrika för ett halvt sekel sedan.

– Det här är en region som stått still. Den traditionella livsstilen gör att man har svårt att se vikten av utbildning, särskilt för flickor. Den allmänna attityden är att det inte är värt att utbilda flickor. De ska ju ändå giftas bort, säger Sara Norlén, Erikshjälpens programkoordinator för Östafrika.

En stor del av befolkningen är nomader som lever på boskapsskötsel och traditionellt sett är en flicka inte värd varken mer eller mindre än den mängd boskap hon kan ge vid ett bortgifte. Eftersom flickor med utbildning ger ett lägre brudpris är incitamenten att skicka flickor till skolan mycket små.

– Statistiskt sett är det större sannolikhet att en flicka dör i samband med förlossning än att hon faktiskt går färdigt grundskolan, säger Sara Norlén.

Det är mot den här kontexten som Erikshjälpen för ett år sedan startade projektet Flickor utan brudpris. Ett projekt som vill utmana den traditionella synen på flickor i området och skapa förutsättningar för jämställdhet. Projektet drivs i alla tre länderna tillsammans med två lokala partnerorganisationer.

Om jag en dag får döttrar hoppas jag att det ska vara självklart för dem att kunna få en utbildning

Det första steget var att få tillbaka avhoppade flickor till skolan. I en kartläggning lokaliserades flickor som nyligen lämnat skolan och erbjöds plats på ett 30-tal olika skolor. Nästan 1 000 flickor började vid årsskiftet 2018/2019 skolan på nytt och är nu inne på sin andra termin. Christine Lokol är en av dem.

Den 23 februari i år var Christine tillbaka i skolbänken igen, hon minns dagen i detalj.

– Det här har förändrat hela mitt liv. Jag ber till Gud att jag ska kunna gå gymnasiet också. Om jag en dag får döttrar hoppas jag att det ska vara självklart för dem att kunna få en utbildning och ett bra jobb, säger hon.

Eftersom en majoritet av befolkningen i området är nomader och som sin livsstil flyttar dit boskapen finner bete och vatten, är antalet skolor i området begränsat. Christine går därför på en internatskola och hon tvekar lite innan hon säger att det är bättre för henne där. Hemma måste hon arbeta mycket; hämta vatten och hjälpa till i jordbruket. Där finns ingen tid till att studera.

– I skolan har jag böcker, jag kan skriva och jag har till och med ljus på kvällen så att jag kan göra mina läxor. Men jag har hemlängtan ibland ändå, säger hon.

Mamma Teresa är glad över att Christine är tillbaka i skolan.

– Mitt hopp står till att Christine ska bli något stort, det kommer vara hon som räddar familjen, säger Teresa, som förutom fördelarna med att hennes dotter får växa upp med förutsättningar jämlika mäns, ser att det inte bara är flickorna själva som gynnas av att bli stärkta – utan hela familjer och samhällen.

Medvetenheten kring att utbildning för flickor inte bara förändrar livet för den enskilda flickan, utan att det också är avgörande för att minska ett lands fattigdom, skapa ekonomisk tillväxt och långsiktig hållbar utveckling. Förhoppningsvis är det precis rätt tid nu. Någonting är på väg att förändras, inte minst som en konsekvens av klimatförändringarna. När det allt torrare och mer oförutsägbara klimatet gör att den redan marginaliserade befolkningens resurser krymper allt mer, blir gamla traditioner och levnadssätt allt svårare att upprätthålla. Omvärderingar är nödvändiga för att överleva.

Det måste ske en förändring i den allmänna synen på flickor. Som en del av projektet har därför lärarna i regionen utbildats kring barns, och då särskilt flickors, rättigheter och i hur de kan stötta flickorna i att fortsätta i skolan. Dessutom har Erikshjälpens lokala partnerorganisationer utsett och utbildat så kallade “förändringsambassadörer”; alltifrån opinionsledare och officiella tjänstemän till lokala ledare och ungdomsrepresentanter, som genom sina röster ska bidra till att påverka familjer, byäldste och religiösa ledare och samhället i stort att omvärdera flickors värde.

Christine Lokol får något drömmande i blicken och spricker upp i ett stort leende när hon tänker på framtiden.

– Jag vill bli utbildningsminister i Uganda. Då ska jag arbeta för alla barns rätt att få gå i skolan.

Flickor utan brudpris är ett projekt som finansieras av Erikshjälpen tillsammans med Postkodlotteriet.