Precis vid gränsen till Makedonien i norra Grekland ligger den lilla byn Idomeni. Där har människor på sin resa mot norra Europa stannat till i ett läger vid järnvägsstationen som ligger i utkanten. Förut stannade människor här bara en eller några dagar. Sedan den 21 februari får dock endast syrier och irakier med giltiga ID-handlingar passera gränsen.
Alla utan ID-handlingar och andra grupper som till exempel afghaner, palestinier, kurder, eller iranier ha därmed inte längre möjlighet att ta sig vidare för att få sina asylskäl prövade i till exempel Tyskland eller Sverige. Det innebär att upp emot 14 000 människor (11 mars) nu är fast i lägret på obestämd tid och utan möjlighet att ta sig någon annanstans.
Lägret har egentligen bara plats för max 2500 och folk tältar nu på järnbanevallen och på åkrarna kring spårområdet. Minst en fjärdedel, men förmodligen fler, är barn! Varför upprätthålls inte barnkonventionen för de här barnen?
Bussarna har slutat köra folk från Aten till Idomeni och flera tusen är därför också fast i Aten. En del av dem får bo på golvet i de förfallna sportarenorna som stått tomma sedan Aten arrangerade OS, många bor på gatan och en del har i desperation börjat vandra till Idomeni.
Vi åker dit för att under några dagar vara med aktivistnätverket Aid Delivery Mission (ADM) som har ett imponerande utomhuskök. De sysslar med flera olika aktiviteter, bland annat lagar de och delar ut mat gratis till lägret och förser människor med uppdaterad och relevant information kring gränsövergångar och olika länders beslut.
När vi packar ihop en känsla av hopplöshet men också vrede. Vrede över att EU, och däribland Sverige, inte tar ansvar för de omänskliga förhållanden som deras lagar skapar.
När vi kommer dit har Läkare utan gränser gett pengar till ADM och bett dem laga mat till lägret. Den enda stabila mattillgången i lägret är tre matvagnar som säljer pommes frites, cigaretter och smörgåsar. Det finns alltså ingen möjlighet till lagad mat för de som är fast där. Läkare utan gränser säger sig inte ha tillräckligt med pengar att själva ordna med mat. Det de kan erbjuda är så kallade ”nutrition sandwiches” vilket kostar 1,20 euro per person.
När ADM lagar är kostnaden det 0,35 euro per person eftersom folk gör det frivilligt och maten inhandlas lokalt. Vi får också höra att Läkare utan gränser inte kan använda pengar de fått från stater utan bara privata donationer. Tydligen är det för politiskt känslor för de länder som donerat pengar att de ska gå till människorna i Idomeni. Det enda vi märker av UNHCR under vår vistelse i lägret är deras logga på en del av tälten.
Annars lyser FN:s flyktingorgan med sin frånvaro, precis som i lägret i Calais i norra Frankrike. Flyktingläger i Europa verkar vara svårt för EU:s politiker att erkänna, trots att det är deras politik som har skapat dem.
Vi är cirka 70 personer där just då, de flesta från Tyskland men också från Nederländerna, Schweiz, Grekland, Bulgarien, Portugal och Österrike. På fem-sex timmar hackas bland annat 580 kilo potatis, 360 kilo morötter och 75 kilo vitlök.
ADM tar på sig att laga mat i tre dagar. Vi är cirka 70 personer där just då, de flesta från Tyskland men också från Nederländerna, Schweiz, Grekland, Bulgarien, Portugal och Österrike. På fem-sex timmar hackas bland annat 580 kilo potatis, 360 kilo morötter och 75 kilo vitlök. Tillsammans med 400 kilo ris och 90 kilo linser tillagas en soppa i gigantiska grytor på gaskök i deras imponerande utomhuskök. På eftermiddagen tränger vi ihop oss i bilarna med grytorna och åker till lägret. På cirka fem timmar delar vi ut mat till 8000 personer.
Kön är lång av hungriga människor men det känns ändå som en glad och positiv stämning. Innan vi påbörjat utdelningen påminner några av de som varit med en längre tid om att alltid behandla människor med respekt. Att vara trevlig och inte börja skrika ifall det blir rörigt och trängsel i kön. Några stycken som bor i lägret brukar vara med och servera och flera barn kommer också och vill prata och leka. Även om det bara är för en liten stund så känns det oerhört viktigt att gränsen mellan ”vi” och ”dom” suddas ut om så bara en smula.
I nuläget blir människor som flytt från talibanernas förtryck i Afghanistan, från milis i Somalia, en homosexuell eller transperson från Marocko, eller en syrier utan ID, stoppade vid gränsen till Makedonien.
När vi packar ihop en känsla av hopplöshet men också vrede. Vrede över att EU, och däribland Sverige, inte tar ansvar för de omänskliga förhållanden som deras lagar skapar. Vi är fria att åka, när och var som, men de här människorna har satt sina liv på spel och satsat alla sina pengar men nu är de fast här. Enligt de senaste dagarnas möte verkar EU tycka att det är en rimlig lösning att de antingen ska vara kvar i Grekland eller skickas till Turkiet.
På grund av sitt geografiska läge skall Turkiet och Grekland behöva ta ansvar för situationen, medan övriga EU inte vill ta ansvar för att ”ingen annan gör det”. I nuläget blir människor som flytt från talibanernas förtryck i Afghanistan, från milis i Somalia, en homosexuell eller transperson från Marocko, eller en syrier utan ID, stoppade vid gränsen till Makedonien.
När norra Europa inför hårdare regler stänger länderna på vägen dit sina gränser. Vi måste sätta press på Sverige, och övriga norden, att låta fler komma och få sina asylskäl prövade.
Efter tre dagars matlagande till 6000-10 000 personer per dag skall ADM ha ett om huruvida de vill och kan fortsätta. Vi har redan en träff med informationsgruppen Moving Europe inbokad, så tyvärr missar vi mötet. Det är en intressant och viktig diskussion att ha tycker vi, för alla som är politiskt aktiva.
Vad ska en göra och hur? Vad vill en uppnå och hur kan en göra det på bästa sätt? De föregående dagarna har olika röster och åsikter hörs angående matlagningen. En mening är att genom att laga mat tar AM ett ansvar som egentligen UNHCR, NGO:s, eller den grekiska staten eller EU borde. Om viljan finns så finns pengarna.
När norra Europa inför hårdare regler stänger länderna på vägen dit sina gränser.
Matlagningen tar också mycket tid och energi och en del i gruppen känner att de skulle vilja lägga den på att förändra situationen och hjälpa människorna på andra sätt. Det är en relevant poäng, hur ska vi verkligen kunna förändra något om vi hela tiden är uppehållna med att dela ut mat och kläder? Det behövs ju verkligen människor nu till att protestera mot de lagändringar som sker, gränspolitiken EU:s överenskommelser med Turkiet och för att motarbeta rasism och fascism i samhället.
Det är självklart en viktig sak att visa direkt solidaritet med människor genom praktiska handlingar. Särskilt på ett ställe som Idomeni där människor inte har någonting, för att de ska orka fatta egna beslut och orka fortsätts sin kamp. En verklig förändring i Europa kräver dock ett mer långsiktigt arbete med inte lika direkta och konkreta resultat tänker vi.
Vi vet inte hur diskussionen på ADM:s möte gick men det ena utesluter ju oftast inte det andra. Eftersom det är ett nätverk utan någon bestämmande grupp är det upp till de som är där att besluta vad de vill göra. Hållbar aktivism innebär också att en gör saker som känns bra och meningsfullt för en själv.
Fortsätt kämpa – för medmänsklighet, solidaritet och ett öppet Europa utan gränser.
