Bara drygt tre år efter att familjen Hourani kommit till Sverige har de skapat sig ett gott liv i Helsingborg. Båda föräldrarna arbetar, sönerna går i skolan och familjens integration kan beskrivas som en succé.
– När jag kom kramade jag pappa!
Nioåriga Abdullah minns ankomsten till Sverige. Pappa Alaa Hourani hade åkt först, och några månader senare följde resten av familjen efter. Syrien hade blivit alltför osäkert, och när andra arabländer stängde dörren för dem valde familjen att ta den riskfyllda resan till Sverige.
Det var familjens besparingar som betalade för flykten, och de fick börja från noll i Motala i Östergötland. För att trygga upp familjens framtid bestämde de sig för att flytta till Helsingborg, och hit kom de på Alla hjärtans-dag för två år sedan.
– Jag tänkte att här i Skåne finns en bra jobbmarknad. Det är större än Motala, och därför större chans att hitta jobb. Jag tänkte också på barnen, att de kan studera på Lunds universitet i framtiden, säger Alaa om beslutet.
Och här trivs de, bättre än de trott.
– Det mest fantastiska ni har, det är fika, säger Kholoud och skrattar samtidigt som hon ställer fram fatet med baklava.
– Sverige känns som mitt land nu! När jag åker bort längtar jag tillbaka till Helsingborg. Jag älskar havet och människor är så snälla här. I Motala sa de till oss att människor är mer rasistiska i Skåne, men så var det inte.
Efter två år i staden har familjen kommit långt på sin integrationsresa. En son på lågstadiet, en på gymnasiet och en tredje förbereder sig för högskolan. Alaa har fått jobb som ekonomiassistent på IM Individuell Människohjälps huvudkontor i Lund och Kholoud har nyligen börjat arbeta som apotekstekniker. Arbete har alltid varit viktigt för paret.
– Vi vet att det är svårt att få jobb här, det är även många svenskar som inte får något. Jag funderade på att utbilda mig till busschaufför, men handläggaren på Arbetsförmedlingen sa att jag skulle fortsätta söka ekonomijobb, säger Alaa.
– Att vara busschaufför hade inte varit ett lätt jobb, inflikar äldsta sonen Ashraf.
– Nej, jag vet. Men jag ville arbeta! I Syrien hade jag fast jobb och jobbade extra på kvällen. Jag kan inte bara stanna hemma.
Även Kholoud funderade på att skola om sig men en väninna uppmuntrade henne att fortsätta söka sig till apotek runtom i Skåne, trots att det tog tid.
– Ingen stannar hemma i Syrien, alla jobbar, säger hon. Det är ett stort problem för alla som kommer hit, de har hög utbildning men får inte jobb. Jag träffar många som är deprimerade.
För Alaa blev första steget en praktikplats hos IM. När sedan sommaren närmade sig blev han uppringd och erbjuden ett sommarjobb på några veckor.
– Abdullah blev så glad! säger Kholoud och tittar på sin yngsta son som sitter i en fåtölj och spelar på mobilen. Han tittar upp och flinar, han minns dagen då pappa fick jobb.
– Han sa till alla lärarna i skolan att ”pappa har fått jobb, pappa har fått jobb!”. Vi gick på restaurang i Malmö för att fira, säger Kholoud.
– För mig var det väldigt spännande, säger Alaa. Att få jobb inom samma område som jag jobbat i förut. Jag blev mycket, mycket glad.
Sommarjobbet ledde till en längre anställning och nu är Alaa ett välbekant ansikte på IMs huvudkontor i Lund, och Kholoud en omtyckt medarbetare på Kronans apotek i Helsingborg. Sönerna kämpar på i skolan, och av de tre har nioåriga Abdullah tydligast framtidsplaner.
– Jag ska bli fotbollsspelare!
