När EU:s biståndsministrar möts den 16 maj är det för att förhandla om budgeten för det framtida biståndet. Det handlar om hur närmare 90 miljarder euro ska användas under sju år framåt. Vår regering måste säkra att biståndet går till rätt saker och utformas efter människors behov och fördelas dit behoven är som störst. EU:s globala ledarskap är kritiskt för om vi ska nå Agenda 2030 med de globala målen om hållbar utveckling.
Tyvärr ser vi att förhandlingarna om det framtida biståndet till stor del har påverkats av EU:s säkerhets- och migrationspolitiska intressen.
Det är inget nytt att EU:s bistånd i allt större utsträckning används för att stoppa människor på flykt från att ta sig till Europa. EU:s Emergency Trust Fund for Africa (EUTF) är ett exempel. Fonden skapades 2015 för att hantera orsakerna till migration i afrikanska länder. Fonden finansieras till 90 procent av biståndsmedel som bland annat går till gränsbevakning och stöd till militära aktörer.
Medel från fonden ges till den libyska kustbevakningen, ett land på gränsen till inbördeskrig som riskerar total kollaps, för att stoppa människor på flykt över Medelhavet och skicka dem till libyska migrationshäkten. Rapporter har visat hur människor där utsätts för tortyr, slaveri, tvångsgifte och sexuellt våld. Det här är ett exempel på hur bistånd har använts på ett sätt som snarare har bidragit till mer lidande än till att lindra nöd.
Det finns med andra ord stor risk att biståndet inte utformas efter människors behov och inte fördelas dit behoven är som störst, utan tas till gränsbevakning i länder som flest personer migrerar genom eller från.
Ett annat exempel är Niger, ett land som har utsatts för ett flertal statskupper och hamnar på plats 112 av de 180 mest korrupta länderna enligt Transparency International. Hit har EU:s bistånd gått till bland annat biometriska system som spårar människor, samt till helikoptrar, patrullfordon, fartyg och övervakningsutrustning. Insatserna har tvingat ut människor på farligare rutter och fler människor har rapporterats döda i Saharaöknen.
När nu det framtida biståndet förhandlas föreslås att ungefär dubbelt så mycket biståndsmedel som idag ska kunna användas till migrationshantering, exempelvis till Libyens kustbevakning. Men flera EU-länder är inte nöjda och vill att ännu mer pengar avsätts. Det finns också förslag på ett belöningssystem till EU:s grannländer, som Egypten, Libyen och Marocko, där systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. Dessa länder kan komma att få pengar i utbyte mot att de ser till att människor på flykt inte tar sig in till Europa.
Det finns med andra ord stor risk att biståndet inte utformas efter människors behov och inte fördelas dit behoven är som störst, utan tas till gränsbevakning i länder som flest personer migrerar genom eller från. När EU:s biståndsministrar träffas den 16 maj är det hög tid att regeringen sätter ned foten och försvarar biståndets grundprinciper.
Vid de fortsatta förhandlingarna om EU:s långtidsbudget kräver vi att biståndsminister Peter Eriksson står upp för ett bistånd som utgår från de mänskliga rättigheterna och vars främsta uppgift är att bekämpa fattigdom.
Sveriges officiella ståndpunkt i förhandlingarna är att fattigdomsbekämpning bör vara grundläggande för de delar av EU:s budget som finansierar utvecklingssamarbetet. Detta går också i linje med det övergripande målet för svenskt internationellt bistånd – att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck. Men då regeringen inte tydligt motsätter sig de förslag som ger möjlighet att använda biståndspengar till exempelvis gränsbevakning och kustbevakning, agerar regeringen i strid med sin egen ståndpunkt. Detta samtidigt som Sveriges röst för mänskliga rättigheter behövs mer än någonsin.
Vi kräver därför att regeringen:
- Tar tydlig ställning mot de länder som vill att mer av EU:s bistånd ska gå till migrationshantering och aktivt förhandlar för att ta bort delar i förslaget som öppnar upp för denna typ av användande av biståndspengar.
- Agerar kraftfullt för att stoppa allt villkorande av bistånd baserat på samarbetsvilja kring hantering av människor på flykt.
- Arbetar för att migrationsfinansiering genom biståndet utgår ifrån ett rättighetsperspektiv och bidrar till att stärka skyddet för människor som befinner sig på flykt.
- Verkar för att utbetalningar av bistånd fryser inne till aktörer som kränker mänskliga rättigheter, såsom libyska kustbevakningen.
EU är sammantaget världens största biståndsgivare och har därmed möjlighet att bidra till global hållbar utveckling och göra stor skillnad för människor som befinner sig i utsatthet, förtryck och fattigdom. Vid de fortsatta förhandlingarna om EU:s långtidsbudget kräver vi att biståndsminister Peter Eriksson står upp för ett bistånd som utgår från de mänskliga rättigheterna och vars främsta uppgift är att bekämpa fattigdom.
Erik Lysén
chef för Act Svenska kyrkan
Ingela Holmertz
generalsekreterare ActionAid
Anna Lindenfors
generalsekreterare Amnesty i Sverige
Anna Svärd
generalsekreterare Barnfonden
Henrik Alberius
ordförande Caritas Sverige
Frida Dunger Johnsson
verksamhetsledare, Emmaus Stockholm
Daniel Grahn
generalsekreterare Erikshjälpen
Anna Stenvinkel
generalsekreterare, Forum Syd
Silvia Ernhagen
vd Hungerprojektet
Malin Nilsson
generalsekreterare Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet
Martin Nihlgård
generalsekreterare, IM individuell människohjälp
Petra Tötterman Andorff
generalsekreterare Kvinna till Kvinna
Eliot Wieslander
generalsekreterare Läkare i Världen
Lena Ingelstam
internationell chef Rädda Barnen
Carolina Ehrnrooth
verksamhetsledare Svalorna Indien Bangladesh
Klas Sellström
verksamhetsledare/Director Svalorna Latinamerika
Sandra Ehne
förbundsordförande RFSL
Jêran Rostam
förbundsordförande RFSL Ungdom
Peter Brune
Managing Director War Child Sverige
Fotnot: Debattartikeln är samordnad av Concord Sverige, där alla organisationer är medlemmar.
