Alloel Akot kröp i fyra dagar för att nå fram till flyktinglägret i Sudan, skriver fotografen Paul Hansen.

En dag kom en äldre kvinna krypande till lägret som Läkare utan gränser upprättat i bushen. Hon hade krupit i fyra dagar. Bakom henne låg ett land, ett liv i ruiner. Soldater hade bränt hennes hem och alla barnen hade dött.

Med knän fulla av skrapsår och överarmar tunna som pinnar satte hon sig långsamt upp, rätade ut sitt förlamade högerben och drack ur en framsträckt mugg. Sedan log hon ett tandlöst leende och frågade om vi hade några cigaretter. ”Jag är grymt röksugen. Min man var förresten livvakt åt hövdingen.”

Det är inte alla intervjuer som startar på samma sätt. Pratstunden med denna stolta, starka kvinna glömmer jag aldrig.

När jag en gång besökte en berömd fotofestival ställde en bildbyrå ut sina bästa bilder. Fotograferna presenterades på affischer och längs väggarna hängde fotografier av världsklass. Men efter några få steg slog det mig att något saknades. Var var bildtexterna? Vilka var det jag såg på bilderna? Människorna hade – trots att de spelade huvudrollerna – reducerats till namnlösa statister i sin egen pjäs.

Enligt filmaren Roy Andersson är fördomar, generaliseringar och förenklingar ondskans byggstenar och jag instämmer helt i det. Om huvudrollsinnehavarens identitet i ett mänskligt drama inte anses vara värd namnet skapas just klichéer och förenklingar som lätt blir byggstenar i muren som delar upp oss i ett ”vi” och ”dom”.

Det minsta vi kan göra som journalister är att visa respekt. Att kliva åt sidan och ge motiven sin berättelse åter. Jag är helt säker på att en äldre, stolt och röksugen kvinna i Sudan hade uppskattat det. Hennes namn är Alloel Akot.

Paul Hansen
Mångfaldigt prisbelönt fotograf med världen som arbetsfält. Han är lika känd för sina personporträtt som för nyhetsbilder och reportage från många av världens konflikter.