av Act Svenska kyrkan

Enade mot våld mot kvinnor

Världen

Det handlar om att utbilda, om att rädda liv, ofta rent bokstavligt, och det handlar om att ge flickor hopp och goda förebilder som står för styrka, kunskap och frihet. Gruppen ”Kvinnor mot våld mot kvinnor” består av sådana förebilder från 30 olika slumområden i Indien. Tillsammans är de en kraft att räkna med.

I pjäsen som utspelas framför mig sitter hon på knä, kvinnan i den rosa sarin. Ovanför henne står två andra kvinnor. De skriker hårda ord till henne, knuffar och slår henne så fort hon försöker resa sig upp. Pjäsen handlar om hur svärföräldrar och andra släktingar försöker tvinga gravida kvinnor att göra abort om fostret som växer i magen är en flicka.

I de flesta länder världen över ses kvinnor som mindre värda än män och i flera länder är fortfarande skadliga traditioner, som är grova brott mot kvinnors rätt till sina mänskliga rättigheter, i bruk. Inte minst i Indien finns traditioner och attityder som leder till brott mot kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar och brott mot rätten att få äga sina liv.

Tanken på att det här livet kan vara det enda liv vi har, eller att varje liv vi får räknas, att ”this is it” liksom, blandas med tanken på hur viktigt jag tycker det är för mig att få bestämma över mitt eget liv här och nu.

Gruppen Kvinnor mot våld mot kvinnor. Foto: Magnus Aronson/IKON.

Jag vill få uttrycka min personlighet, vara trygg och inte skadas till varken kropp eller själ, inte behöva gå genom livet med känslan och stämpeln att vara mindre värd än någon annan och ingen ska tvinga mig att göra abort bara för att de vill slippa en till person som är som jag.

Därför blir jag så enormt lättad när en fjärde kvinna kommer in i pjäsen. Hon lyfter den gråtande kvinnan i armen och håller kraftfullt undan den kvinna som försöker slå henne.

Scenen spelas av kvinnor som alla är en del i WAVAW (Women Agains Violence Against Women) i delstaten Orissa, Indien. De bildades 2009 med stöd av Svenska kyrkans partner LWSIT, Lutheran World Service India Trust, och består av 30 kvinnor från 30 slumområden i staden Bhubaneswar.

Kvinnan i den rosa sarin heter Mehadi (Mehadi heter egentligen något annat men av säkerhetsskäl har vi ändrat hennes namn) och är 20 år. Hon kommer från ett mycket fattigt område långt utanför staden men flyttade enligt tradition, efter att hon gift sig, hem till sina svärföräldrar, sin man och alla hans syskon. De bor nu i ett av Bhubaneswars 436 slumområden. I pjäsen spelar hon kvinnan som ska tvingas göra abort.

Mehadi är 20 år gammal. I pjäsen spelar hon kvinnan som tvingas göra abort. Foto: Magnus Aronson/IKON.

– Jag giftes bort när jag var 16 år, berättar hon. Jag känner igen mig i pjäsen vi spelar eftersom mina svärföräldrar har misshandlat mig mycket, mest genom att vara elaka mot mig och säga fruktansvärda saker. De fick mig att tappa allt mitt självförtroende.

Mehadi fick gå i skolan till årskurs 7 sen var det giftermål, moderskap och att stanna i hemmet som hushållerska åt sina svärföräldrar som blev hennes liv. De avskydde henne eftersom hennes föräldrar inte haft råd med någon hemgift, en summa pengar som brudens föräldrar enligt tradition betalar till mannens familj för att de ska ta över förmyndarskapet över deras dotter.

– Jag gick med i självhjälpsgruppen för kvinnor i mitt område som LWSIT hjälpt oss att organisera. Vi har fått lära oss att vi inte ska behöva bli slagna av våra män, eller svärföräldrar, eller av främlingar på gatan. Vi har rättigheter och vi kan förändra våra liv.

Nu är Mehadi utvald av sin grupp till att vara deras representant i WAVAW. De träffas regelbundet i en möteslokal som Svenska kyrkan finansierat. Tillsammans har de en stark röst och nu kan de äntligen få gehör från polis och myndigheter när övergrepp inträffar, vilket var helt omöjligt för några år sedan.

Pjäsen handlar om hur svärföräldrar och andra släktingar försöker tvinga gravida kvinnor att göra abort om fostret som växer i magen är en flicka. Foto: Magnus Aronson/IKON.

– Vi är starka tillsammans och känner stolthet över det vi gör. Ser vi att någon far illa eller kommer någon till oss och ber om hjälp anmäler vi det till LWSIT och Kvinnorådgivningen hos polisen. Vi går också hem till paret och samtalar med mannen om det är han som slår. Vi har också rätt att utfärda böter i de fall då polisen inte agerar.

Vägen till att stat och myndigheter tar sitt fulla ansvar är fortfarande väldigt lång. Det sker ofta att vanliga polismyndigheten inte prioriterar fall då kvinnor far illa.

När kvinnor anmäls försvunna, puttas in i eldstaden av sina svärföräldrar (som är ute efter att få en ny hemgift om sonen gifter om sig), eller då en kvinna misshandlats och våldtagits, läggs utredningen ofta ner eller påbörjas aldrig med argument att det saknas bevis eller att det rör sig om privata angelägenheter mellan en man och hans fru.

Polisen saknar också resurser att handlägga alla fall av våld mot kvinnor eftersom de är så många och stiger. I ett land som Indien, där lagstiftningen gjort framsteg för jämställdheten men där implementeringen av lagen och människors värderingar i övriga samhället inte har hängt med, ökar våldet, särskilt i slummen.

Repetition av pjäsen. Foto: Magnus Aronson/IKON.

Därför är det så viktigt, det arbete som WAVAW-kvinnorna gör tillsammans. Det handlar om att utbilda, om att rädda liv, ofta rent bokstavligt och det handlar om att ge flickor hopp och goda förebilder som står för styrka, kunskap och frihet.

– Jag har lärt mig så mycket. Mitt självförtroende har verkligen stärkts. Jag kan mina rättigheter, har stöd i WAVAW som har bra kontakter om vi behöver hjälp och jag får dessutom lära andra det jag själv vet. Som jag sa så misshandlade mina svärföräldrar mig mycket förut. Det gör de inte längre, säger Mehadi och ler med en skarp glimt i ögonen.

Taggar

Jämställdhet Mänskliga rättigheter