Jag är en nyfiken person som gärna vill se mer och förstå mer av världen jag lever i. Våren 2018 kände jag en stor lust att upptäcka något nytt och lära känna en helt annan del av världen. Jag hade länge varit aktiv i kyrkan och hade ett vagt minne om att det fanns unga som får resa ut i världen i kyrkans regi. Efter att ha läst på om Ung i den världsvida kyrkan på nätet så upplevde jag att det kunde vara ett program för mig. Då jag kände mig hemma i kyrkan tänkte jag att det också kändes tryggt att bli mottagen av en kyrka i det land man kommer till. Jag var nyfiken på att se hur det är att vara kristen i ett annat land under andra omständigheter. Möjligheten att få bo hos värdfamiljer under en längre tid kändes också spännande, då får man komma människor och kulturen nära, tänkte jag.

Jag fick möjligheten att resa till Tanzania och där välkomnades jag och mina resekompisar av Den evangeliska Lutherska kyrkan i Tanzania. Det är en kyrka som vill vara med och utveckla Tanzania till de bättre. De driver sjukhus, barnhem och skolor. Vi fick möta Alice Kitegwa, en ung kvinna som jobbade som lärare på en av kyrkans skolor. Hon såg tydligt vad som behövdes förändras och bli bättre i både samhället och kyrkan och ville inte låta sig tystas. Barnaga är tillåtet i tanzaniska skolor och lärare kan slå elever efter vad de anser vara dåligt beteende. Alice tyckte att den typen av bestraffning bara ledde till smärta, rädsla och dåliga relationer mellan elever och lärare. Hon hade bestämt sig för att bygga goda relationer med sina elever genom att visa dem respekt och förklara varför ett beteende är fel istället för att fysiskt bestraffa dem. Jag blev imponerad av det mod och engagemang Alice hade. Hon vågade gå mot strömmen och det inspirerade mig.

Jag är väldigt tacksam för att jag genom utbytet fick bo hos olika värdfamiljer. Jag fick komma nära människor i deras vardag och förstå mer av hur de tänker och känner. Det gav nya perspektiv och jag fick se mer av min egen kultur utifrån, vilket jag tycker var väldigt nyttigt. Det som vi finner så normalt och naturligt i Sverige kan vara helt främmande för någon annan. I Tanzania upplevde jag en mer självklar gästfrihet och att man visar uppskattning till varandra tydligare. Det är något jag tar med mig och låter mig inspireras av. Att få se hur det är att vara kristen i ett annat land har gett mig mycket också. Människor i Tanzania är mer öppna med sin tro och det är mer naturligt att dela den med andra, vilket jag inte alltid upplever är så lätt i Sverige. Upplevelsen av ett annat sorts kyrkoliv har gjort att jag ser kyrkolivet i Sverige i ett nytt ljus. Det har väckts tankar. Hur gör vi i kyrkan här jämfört med kyrkan i Tanzania och varför gör vi så? Nu under våren jobbar jag i Linköpings stift med mitt hemskomstuppdrag och det är möjligt att bjuda in mig till olika sammanhang så berättar jag om mitt utbyte. Jag möter många trevliga grupper och det känns både kul och skönt att dela med mig av mina upplevelser.

Utbytesprogrammet ger en breddad bild av världen och mer förståelse för andra människor. Det är en möjlighet att ge något av sig själv till andra samtidigt som man får växa själv. Man blir helt enkelt klokare av att vara med i Ung i den världsvida kyrkan och därför rekommenderar jag att söka till programmet.