Killis i södra Turkiet ligger åtta kilometer från gränsen till Syrien. Sedan Turkiet öppnade gränsen har antalet syriska flyktingar ökat markant. I Killis, som tidigare hade 90 000 invånare, finns nu ytterligare 100 000 flyktingar från Syrien. Majoriteten är kvinnor och barn.
Det enda kvinnocenter som sedan tidigare finns i staden drivs av den turkiska regeringen, riktar sig till turkisktalande kvinnor och kostar pengar. För kvinnor från Syrien, som inte har hunnit lära sig turkiska och har ont om pengar, har det dock inte funnits någonstans att vända sig. Tills för tre månader sedan. Då öppnade Soriyat for Development, SFD, ett nytt kvinnocenter med stöd av Kvinna till Kvinna.
Tvingas tigga
– Många syriska kvinnor letar jobb för att kunna försörja sina barn, men saknar rätt slags kunskap och färdigheter. För att klara försörjningen tvingas en del tigga eller till och med sälja sina kroppar. På centret erbjuder vi yrkesförberedande kurser; enkla aktiviteter som så småningom ska kunna ge dem en inkomst, säger Lubna Al Kanawati, en av de anställda kvinnorna på centret.
På centret, som också driver ett dagis, kan kvinnor lära sig att sy, sticka eller utbilda sig till hårfrisör. Aktiviteterna är även till för att kvinnorna ska ha något att göra, vilket hjälper dem att hålla sin oro under kontroll. Under oktober startar kurser i turkiska för att öka kvinnornas chanser att försörja sig i det turkiska samhället.
Många som har flytt från oroligheterna i Syrien bär på svåra trauman. Därför ska centret så snart som möjligt starta en stödverksamhet för kvinnors psykiska hälsa.
Ett annat stort behov är utbildning. Många av flyktingarna kommer från landsbygdsområdena Idlib och Aleppo, där få har fått möjlighet att utbilda sig. På centret kan de förutom att lära sig turkiska gå läs- och skrivkurser och datautbildning. De kan även delta i föreläsningar och filmkvällar som handlar om kvinnors roll i samhället och kvinnorättsaktivism. Syftet är att ge kvinnor redskap att förbättra sina liv och ta en aktiv roll i byggandet av ett framtida Syrien.
Det nuvarande läget i Killis är spänt. Ett fåtal av de nyanlända männen hittar jobb, men det är ”jobb utan värdighet”, som Lubna Al Kanawati säger.
– De har extremt långa arbetsdagar och får minimal lön. För kvinnor är möjligheten att arbeta nästan obefintlig.
Välkommet center
Situationen för flyktingarna i Killis är komplex. Å ena sidan är de som kommer från Syrien tacksamma över att det åtminstone inte faller lika mycket bomber i Turkiet och att de här får viss hjälp av den turkiska regeringen, såsom vård. Å andra sidan saknar de känslan av värdighet.
– Vilken syrier du än frågar kommer att säga ”jag vill inte vara här, jag vill åka hem”. De få arbeten som finns är av den förnedrande sorten. Folk bor hopträngda på oerhört små ytor, maten är dyr. Det är ett tufft liv, säger Lubna Al Kanawati.
Centret är ett välkommet inslag i denna svåra situation. Varje dag kommer 12-15 nya kvinnor och ber om att få skriva in sig på språk- eller yrkeskurser. Och de är inte bara syrier. Efter att stadens medier vid flera tillfällen uppmärksammat centret har de även fått besök av turkiska organisationer.
– Det finns starka spänningar mellan grupperna, och vi vill vara en plats för där syrier och turkar kan mötas. Borgmästaren, som närvarade vid invigningen, bad oss att starta kurser i arabiska för turkiska kvinnor. Alla är glada över att vi finns, säger Lubna Al Kanawati.
”Vi är starka kvinnor”
Men det är ingen lätt uppgift de har tagit på sig. Kvinnorna som kommer till centret har förlorat mer eller mindre allt. En del har förlorat sina barn i Syrien. De riskerar att utsätts för sexuella trakasserier på gatorna för att de är syrier. En del tvingas sälja sex för att överleva.
Hur är det för er att jobba i den här situationen?
– Det är en väldigt tuff situation för alla, även för oss, men vi måste börja någonstans. Vi är starka kvinnor och kommer att bidra till förändring. Vi försöker stärka en liten grupp kvinnor, och om de själva kan börja försörja sina familjer är det jättestort för oss. Då gör vi något viktigt för samhället, säger Lubna Al Kanawati.
Karin Råghall.
