I Colombia skrivs just nu historia. I över 50 år rasade ett blodigt inbördeskrig mellan staten och Farcgerillan. Nu har ett fredsavtal skrivits under och Farcsoldaterna har lämnat djungeln och vandrat ner från bergen för att lämna ifrån sig sina vapen. Neider Munevar på Diakonias kontor i Colombia jobbar med våra samarbetsorganisationer i Cauca, ett av de områden som har drabbats hårdast av konflikten.
Hur är situationen i Colombia nu?
– Det är mycket glädje, hopp och entusiasm. Viktiga steg har tagits för att vi ska få en varaktig fred. Det är stort. Många människor har kämpat hårt för att vi ska komma hit och många har offrat sina liv i den kampen.
– Men det finns också en rädsla, för runt den väpnade konflikten har det vuxit fram andra konflikter. I vissa områden är det narkotikahandel, i andra områden är det palmodlingar eller gruvverksamhet. Fler olika väpnade grupper är inblandade i konflikterna och nu när Farc inte längre är en väpnad aktör vet ingen riktigt vad som kommer hända. Man frågar sig nu: Vilka är de nya fienderna?
Hur påverkar det Diakonias samarbetsorganisationer?
– De står mitt i den här verkligheten. De ser hur olika grupper – både de som är väpnade, och de som inte längre bär vapen, tex Farc som nu ska verka som ett politiskt parti, försöker knyta band med vissa folkliga ledare och organisationer, medan man baktalar andra. I en del fall leder det till att organisationer splittras och att det blir svårare att arbeta.
Hur jobbar Diakonia för fred i Colombia?
– Vår uppgift är att stödja samarbetsorganisationerna i deras arbete. Vi jobbar mycket med dialog mellan olika etniska grupper. Vi jobbar också mycket med självstyre. Till exempel har urfolken en egen obeväpnad och högt respekterad vaktstyrka, la guardia indígena, och urfolk och afrocolombianer har egna regler för samvaro, hur naturresurser utnyttjas och hur man löser konflikter inom familjer och mellan grannar till exempel. Det är viktiga byggstenar för en hållbar fred. Våra samarbetsorganisationer har också spelat en viktig roll i fredsprocessen. Bland annat har de sett till att kvinnor har deltagit i förhandlingarna och att kvinnornas roll har synliggjorts i fredsavtalet, tex kvinnors möjlighet att äga mark, att politiska reformer tar hänsyn till att kvinnor ska finnas på beslutande poster och att det ska finnas ett kvinnoperspektiv när man ska ersätta illegal odling av kokablad, när man ska röja minor och när offren för konflikten ska få sina rättigheter tillgodosedda.
Varför började du jobba på Diakonia?
– Vi som jobbar för fred och mänskliga rättigheter i Colombia har en positiv bild av Diakonia. Det är en organisation som står nära folket och deras kamp, som verkligen vill förändra.
Vad tycker du mest om med ditt jobb?
– Jag tycker bäst om att vara ute i fält och följa med och stötta våra samarbetsorganisationer. Diakonia gör ett viktigt jobb, därför betyder det mycket att vi finns med och är synliga. Och jag lär mig mycket.
När jag ser orättvisan och våldet och jag ser hur människor kämpar för ett värdigt liv för sig själva och för andra, då får jag kraft och vilja att jobba hårdare.
På vilket sätt är Diakonias jobb viktigt?
– Vi ger inget stort ekonomiskt stöd. Men vi finns där och backar upp och stöttar. Det är viktigt, inte minst politiskt, eftersom andra ser att de har stöd av en trovärdig, respekterad organisation. Det gör att fler lyssnar på dem.
– När jag åker, långt, långt bort i landets fattigaste provins Chocó, när jag åker på floden till den mest avlägsna byn, så vet folk vilka Diakonia är. Att jobba för Diakonia är inte att jobba för vilken organisation som helst.
Du jobbar med svåra frågor, med människor som verkligen har det tufft. Varifrån får du din kraft?
– När jag ser orättvisan och våldet och jag ser hur människor kämpar för ett värdigt liv för sig själva och för andra, då får jag kraft och vilja att jobba hårdare. Min uppgift i det här livet är att arbeta med människor. Det har jag känt sedan jag var mycket ung.
