De som tillverkar våra skor väller ut från lastbil efter lastbil. Tusen unga kvinnor och några män. De har rest i det närmaste instängda som djur genom gryningen, för att de saknar alternativ. De tjänar mindre än 1800 kronor i månaden, men det är mer än ingenting, och kanske mer än mamma och pappa någonsin tjänat. De är döttrar och söner till risbönder.
En halv miljon kambodjanska kvinnor lämnar varje dag sina hem och familjer för att arbeta i tygfabriker. We Effect arbetar med jämställdhet och landsbygdsutveckling i Kambodja, inte för att förbättra villkoren för de anställda på landets 626 tygfabriker. Men för att förstå varför så många kvinnor flyr från risfälten, måste man också vara här klockan 06.45, i dammet av tusen flip-flops, när järngrinden till ”Prime Shoes” öppnas.
Fabrikerna lämnar mycket att önska. Anständiga löner och arbetsmiljö där kvinnor slipper sexuella övergrepp, för att nämna några. Men fabrikerna är bara en del av problemet. Som i så många delar av världen börjar det med brist på framtidsutsikter hemma.
– För mig fanns det inget alternativ. Min familjs mark var mycket liten och gav inte tillräckligt för oss att leva av. Jag har nu arbetat i fabriker i tio år, säger Tum Soeung, 28, som tillbringade de senaste elva timmarna med att kvalitetskontrollera över ett 1000 par skor.
Hon delar sin historia med hundratusentals kvinnor i Kambodja. Sociala normer stänger många ute många kvinnor från att vara ledare, företagare och tjäna pengar inom jordbruket, den främsta inkomstkällan i landet.
– Män gör det mesta av det betalda jordbruksarbetet. Alla mina kvinnliga vänner arbetar i fabriker.
Drömmar om ett annat liv
Fabrikerna betalar mycket mer än de flesta jordbruksjobb, men bara tre månader i taget. Den dagen du blir gravid, sjuk eller inte arbetar tillräckligt hårt, åker du ut. De flesta kvinnor är mellan 18 och 30 i fabrikerna, säger Soeung.
Av de 163 dollar som Tum Soeung tjänar varje månad, går 20 dollar till att betala resan med lastbilen. Den tar henne till jobbet måndag till lördag klockan 05.00 och lämnar av henne strax utanför hembyn klockan 19.00. Hon kan bara spara 3-5 dollar i månaden, säger hon. Hennes man Nov Sitta har bara ströjobb inom jordbruk och på byggarbetsplatser.
– Jag drömmer om att jag äga en liten butik med min man. Och föda upp kycklingar och odla grönsaker. Men jag har ingen erfarenhet eller utbildning, jag vill verkligen bli en entreprenör här i min by.
Skapa alternativ till fabriken
Fabriksjobben utgör fortfarande en mindre del av landets ekonomi. Hela 60 procent av Kambodjanerna livnär sig på risodling. Ris står för nästan 80 procent av all odlingsbar mark i landet.
We Effect startade tidigare i år ett nytt 5-årigt program i Kambodja, som är utformat för att stödja landsbygdskvinnor som Tum Soeung. Totalt kommer 40 000 kvinnor och män att utbildas i entreprenörskap, ledarskap, mikrolån och förbättrade jordbrukssmetoder.
Det nya We Effect-programmet i Kambodja ska stödja 20 000 kvinnor och 20 000 män i Kampong Thom, Siem Reap, Otdarmeanchey, Preshvihear och Stung Treng.
– Jämställdhet är inte bara rätt, det ger också bättre lönsamhet inom jordbruket. Det kan hjälpa till att utrota extrem fattigdom och hunger, säger Pan Sopheap, chef för FNN, en av We Effects samarbetsorganisationer i Kambodja.
Text och foto: Marcus Lundstedt
