”Vi flydde när den burmesiska militären kom till byn och sköt mot oss och brände ner våra hus. Jag har nästan inga minnen från min barndom i Myanmar, det är här i lägret jag har levt mitt liv” säger Naw Ngar Lay som bor i flyktinglägret Mae La, på gränsen mellan Myanmar/Burma och Thailand.
Naw Ngar Lay är 25 år och har två små barn. Hon har levt i Mae La-lägret sedan hon var 14 år. Regeringarna i både Thailand och Myanmar/Burma menar att det nu är tillräckligt säkert i Myanmar/Burma för att människorna som flytt ska kunna återvända.
Men Naw Ngar Lay vågar inte lita på att freden i det tidigare hemlandet är hållbar och att den burmesiska militären inte längre förföljer den etniska minoritet hon själv tillhör, karenerna.
– Jag vill helst inte tänka på att flytta till Myanmar. Jag vet att det är eldupphör men jag behöver vara säker på freden för att våga åka tillbaka, säger Naw Ngar Lay.
Husen i lägret ligger tätt, tätt och saknar både el och vatten. Naw Ngar bor med sina barn i ett enkelt bambuhus som delvis bekostats av Diakonia. Den thailändska regeringen tillåter bara byggmaterial som bambu och blad, beständiga material som plåt och stål är inte tillåtna eftersom flyktingarnas vistelse i Thailand ses som tillfällig. Detta trots att flyktingkrisen pågått i över 30 år.
Naw Ngar Lay undviker frågan om hur hon ser på sin framtid om hon måste flytta till Myanmar/Burma. Men hon berättar att hon drömmer om att kunna söka som kvotflykting till USA eller Australien eftersom hon tror att hon kan ge sina barn en bättre framtid där. De möjligheterna är i realiteten mycket små men Naw Ngar drömmer ändå.
Diakonia finns på plats både i Thailand och Myanmar/Burma. Vi stödjer insatser i flyktinglägren, men förbereder oss också för att fortsätta arbeta för flyktingarnas rättigheter när lägren stängs.
