Under torsdagen den 21 november 2019 utlystes en nationell strejk i Colombia. Strejken, ”Paro Nacional”, var en av många tidigare demonstrationer under det senaste året, men har fått extra stor uppslutning och ett enormt genomslag i det colombianska samhället. Under torsdagen rapporterades det om 39 demonstrationer i Colombia, där mellan 207 000 och 1 miljon personer deltog. Demonstrationerna har sedan fortsatt outtröttligt och samlat tusentals människor varje dag sedan dess. 

Internationell media framställer de colombianska demonstrationerna som en i ledet av andra sydamerikanska demonstrationer i bland annat Chile, Ecuador och Bolivia. Mycket av medias rapportering kring de colombianska demonstrationerna hittills skildrar våldsamma protester med vandalism och plundring. Säkerhetsläget i landet får mycket uppmärksamhet och stort utrymme i rapporteringen, medan orsakerna till missnöjet får väldigt lite fokus. Det behövs en mer djupgående kontextanalys för att beskriva situationen i landet på ett representativt vis. Det här är mitt försök till att nyansera och kontextualisera bilden av den senaste tidens demonstrationer i Colombia.

Låt oss spola tillbaka bandet något. I juni 2018 vann Iván Duque det colombianska valet med 53,9% av rösterna. Duque tillhör det högerkonservativa partiet Centro Democrático och la stor vikt vid att kritisera fredsavtalet under sin kandidatur. Sedan han tillträdde som president har han presenterat en rad olika ekonomiska reformer som förändrar vårdsystemet, pensionssystemet, offentliga utgifter och skattesystemet. Oppositionen och delar av civilsamhället har kritiserat reformerna för att missgynna de redan ekonomiskt utsatta i Colombia. Det har även riktats kritik mot presidentens hantering av implementeringen av fredsavtalet eftersom mycket återstår för att säkerställa en effektiv implementering. 

Studentrörelsen har genomfört demonstrationer och strejker i över ett års tid för att protestera mot bland annat ekonomiska reformer, korruption inom universiteten och otillgängligheten inom utbildningssystemet. Studentdemonstrationerna har fått mycket uppmärksamhet och inkluderade även andra samhällssektorer utöver studentrörelsen. Trots storleken på de tidigare demonstrationerna går det inte att jämföra med det enorma genomslag de senaste dagarnas demonstrationer har haft. 

Vad är det då som ligger bakom uppslutningen bakom demonstrationerna? En avgörande faktor till den stora uppslutningen är den bredd av sektorer och grupper som gått samman för att föra fram sin kritik. Studenter, lärare, civilsamhället, privatpersoner, unga och gamla enas i sin frustration och protesterar nu tillsammans. Ilskan mot det våld som många utsätts för verkar som en enande kraft i det colombianska samhället. Sedan fredsavtalet slöts 2016 har 627 människorättsförsvarare och sociala ledare mördats och många har utsatts för hot och våld i samband med de lokala och regionala valen i oktober i år. De rapporterade massakrerna i Cauca skakade Colombia och har lett till en växande ilska över den utsatta situationen för sociala ledare och ett missnöje mot regeringens möjlighet att skapa trygghet för ledarna. 

I november i år uppdagades det även att den colombianska militären utfört och mörklagt en massaker av minst 8 barn och ungdomar i Caquetá. Uppgifterna kom fram i samband med en utfrågning av försvarsministern, Guillermo Botero, i november trots att händelsen ska ha ägt rum redan i augusti. Regeringen besvarade kritiken med att beskriva hur barnen och ungdomarna påträffats i samband med avhoppare från FARC. Uppdagandet resulterade i att Botero lämnade sin post som försvarsminister den 6 november. 

Det finns med andra ord flera grunder till frustrationen i landet och kritiken mot regeringen beror på en kombination av många olika händelser. De ovan nämnda rapporterade massakrerna och det överväldigande våldet mot sociala delare är en av grunderna för demonstrationerna, tillsammans med en frustration över politiska reformer och låg grad av implementering av fredsavtalet är bara några grunder till demonstrationerna.

Så, hur går demonstrationerna till? Det som sällan syns i media är hur majoriteten av demonstrationerna är fredliga och baserade på icke-våld. Ett vanligt fenomen vid protesterna är att använda grytor, stekpannor och skedar och sedan slå dem mot varandra i olika takter för att göra sig hörda. Protesterna med grytorna kallas för ”cacerolazo” och är ett exempel på icke-våld och inkludering vid demonstration eftersom de samlar en bred målgrupp och möjliggör fredliga medel för att göra sig hörda. Utöver de stora protesterna har även spontana ”cacerolazos” formats i grannskap i Bogotá då grannar samlats för att protestera med grytor och stekpannor. Det är även vanligt att folk tar med sig trummor och andra instrument utöver grytorna. Vid de större demonstrationerna används även köksredskap, stekpannor, visselpipor, olika sorters tutor och megafoner. 

De senaste dagarnas stora demonstrationer har ägt rum i olika delar av Bogotá då tusentals människor har vandrat genom staden för att sedan sluta upp på olika torg. Konfrontationerna mellan polis och demonstranter har mestadels ägt rum i slutet av demonstrationerna, men det finns många rapporteringar om övervåld från polisen redan innan dess. Flera incidenter av övervåld från polisens sida finns dokumenterat på sociala medier. Exempel på dessa är bilder och videor där polis samt kravallpolis slår, sparkar och skjuter mot protestanter med ingen eller liten provokation. Det har bland annat cirkulerat en bild på en kravallpolis som sparkar en kvinna i ansiktet, samt en video där flera poliser sparkar och slår en person med batong trots att personen ligger ner på gatan. Vidare har polisen använt sig av tårgas, färgkulor, vattenkanoner, batonger och ljudbomber vid konfrontationer med demonstranter. Det finns även anklagelser om hur polisen även använder sig av illegala metoder, vilket tillbakavisas av försvarsministern. Natten till tisdag gick en 18-åring bort på grund av skador mot huvudet orsakade av kravallpolisen. Under torsdagen publicerade Institutet för juridisk medicin en utredning av omständigheterna kring 18-åringens död där det fastslogs att kravallpolis sköt honom i huvudet med en tygsäck innehållande metallkulor. 

Under de första dagarna talades mycket om en nationell panik. Detta i samband med att ett flertal videos där människor vandaliserar och plundrar affärer samt bostadsområden spridits på sociala medier. Till följd av detta utlyste Bogotás borgmästare ett utegångsförbud i staden för första gången sedan 1977. Utegångsförbudet sträckte sig från klockan 8 på lördagskvällen fram till klockan 8 på söndag morgon. Majoriteten av demonstrationerna har dock varit fredliga och utegångsförbudet har inte återinförts sedan i lördags. Trots det har demonstrationernas legitimitet påverkats av den negativa och vinklade rapporteringen kring protesterna. Samtidigt har den internationella rapporteringen ofta saknat kontextanalys och ett fokus på vad som ligger bakom protesterna i landet. Konsekvensen blir en icke-verklighetstrogen porträttering av den omvälvande rörelsen vi nu ser i Colombia.

Demonstrationerna verkar bara ha börjat och Chiles demonstrationer verkar som en inspirationskälla till fortsatta protester för förändring. Det är osäkert vad Colombias demonstrationer kommer att resultera i, men något som däremot inte är osäkert är människors frustration, missnöje och krav på förändring. Hur demonstrationerna utvecklas framöver beror på flera olika faktorer. Det skoningslösa våldet mot demonstranterna och presidentens påtagliga motvilja till förändring verkar endast elda på frustrationen inom demonstrationsrörelsen.

Fortsättning följer. 

Sofie Wallin, praktikant på PeaceWorks kontor i Colombia