I Sydafrika har studentprotesterna under 2015 har varit en av de händelser som orsakat absolut mest skriverier i tidningar och på sociala medier. Det hela tog sin början i mitten av oktober då utbildningsminister Blade Nzimande signalerade att redan höga studieavgifter skulle höjas med ytterligare 10-12% inför 2016. Detta i ett land där 90 procent av befolkningen aldrig når högre utbildning.

Utfallet blev de mest omfattande studentupproren landet upplevt sedan demonstrationerna i Soweto 1976 mot apartheidregimens införande av afrikaans som undervisningsspråk, ett språk få unga svarta behärskade.

Från att ha blossat upp i Johannesburg i mitten av oktober förra året dröjde det bara dagar innan protesterna spridit sig och blivit en nationell angelägenhet, och 23 oktober tvingades president Jacob Zuma att i ett uttalande dra tillbaks förslaget om höjda studieavgifter för 2016. Uttalandet – om än en viktig delseger – sågs dock av många som otillräckligt, och protesterna kom att fortsätta långt in i december.

I slutet av förra veckan blossade de första protesterna upp igen efter julledigheten, och det rapporterades om demonstrationer i Pretoria och i Johannesburg. Genom en ockupation hindrade studenterna vid Witwatersrand universitet i Johannesburg registreringen av nya studenter, något man i ett uttalande förklarade att man tänkte fortsätta med till dess att universitetet uppfyllt studenternas krav på kostnadsfri registrering och upprättandet av en ”färdplan” mot avgiftsfri utbildning. Ockupationen avbröts dock redan nästkommande dag då polis och säkerhetsstyrkor avlägsnade de protesterande studenterna från campus.

Andra universitetet försökte undvika oroligheter genom att stänga campus och istället förlägga registreringen av nya studenter online, något som kommit att kritiseras för att exkludera de studenter som saknar tillgång till internet.

I torsdags (14/1) presenterade president Zuma en kommission som nu tillsatts för att utreda finansieringen av den högre utbildningen. Samma dag mötte utbildningsminister Nzimande representanter för universitetens studentorgan för att diskutera studenternas krav. Förhoppningarna om att mötet skulle kunna leda till någon lösning grusades dock då parterna stod för långt ifrån varandra, och flertalet av studenterna lämnade mötet i protest mot att de inte fick gehör från Nzimande. I efterspelet tydliggjordes en tydlig splittring inom rörelsen och de som säger dig företräda studenterna – #feesmustfall-rörelsen menar att kampen för avgiftsfrihet ägs av studenterna själva och inte ska få kapas av någon annan aktör, varken politiska partier eller studentföreningar (som ofta är partipolitiskt bundna). De senare var dock de som blivit inbjudna till mötet med utbildningsministern, något som kritiserades av personer inom den större #feesmustfall-rörelsen.

Om några månader är det kommunalval i Sydafrika och studentrörelsen lär bli en viktig bricka i spelet för alla politiska partier. #FeesMustFall-rörelsen har hotat bojkotta valet enligt sloganen ”ingen fri utbildning, inget val”, ett uttalande som har fått de ANC-trogna Progressive Youth Alliance (PYA) att hävda att det finns personer bakom studentprotesterna som är tränade av amerikanska CIA för att största ANC.

Flertalet av de jag fått chansen att diskutera protesterna med har nämnt president Zumas budgettal i slutet av januari som nästa viktiga vägvisare kring hur ANC förhåller sig till studenternas krav om avgiftsfri utbildning. För att uppfylla dessa krav skulle dock Zuma-regeringen behöva göra drastiska förändringar i statsbudgeten, reformer och omprioriteringar som gynnar de allra fattigaste. Studenterna är inte redo att backa från sina krav. Fortsatta protester är med största sannolikhet att vänta under våren.

Per Karlsson
Praktikant på Afrikagruppernas partnerorganisation ILRIG