Fram till och med november hade 20 947 ensamkommande minderåriga afghaner sökt asyl i Sverige, de allra flesta pojkar. En av dem är Mojtaba Ibrahimi, 16 år.
A-nytt träffade honom på ett akut inrättat ankomstboende i en av Stockholms kranskommuner för att höra hans berättelse.
Hur såg din situation ut i Afghanistan?
Min familj bor på landsbygden i Uruzgan. Det är ett osäkert område med många talibaner. De kom till vårt hem för några år sedan för att prata med min pappa men sköt honom i hemmet. Han överlevde, men för en tid sedan dog han av sina skador. Talibanerna förde sedan bort min äldre bror och efter tre dagar fick vi veta att han skjutits. Nu finns min mamma, en yngre bror och två systrar kvar där.
Hur såg din färd till Sverige ut?
Jag tog mig via Nimroz in i Iran, men där var situationen ungefär som i Afghanistan. Polisen hade börjat skicka tillbaka oss afghaner. Jag såg inte någon framtid där så jag ville till Europa, men jag hade aldrig hört talas om Sverige då. Vi gick 16 timmar över gränsen mellan Iran och Turkiet, och sedan åkte vi båt till Grekland. Båten var åtta meter och vi var 44 personer ombord.
Varför ville du komma till Sverige?
Någon av de andra flyktingarna sade att Sverige är det bästa landet i Europa, så jag bestämde mig för att åka hit. Jag vet ingenting om ert land, inget om er kultur och jag känner ingen här sedan tidigare.
Hur har mottagandet varit för dig här i Sverige?
Väldigt bra. Här har jag mött varm medmänsklighet för första gången. Människor har varit snälla. Hur har din familj det nu? (Vid denna fråga börjar Mojtaba gråta.) Jag vet inte alls. Jag har inte haft någon kontakt med dem sedan jag lämnade hemmet för 3-4 månader sedan. De vet inte var jag är. Vi har ingen telefon hemma och de telefoner som finns i byn är antingen polisens eller talibanernas.
Hur tänker du dig framtiden?
Jag vill lära mig språket och fortsätta studera. Helst vill jag bli läkare eller lärare.
