– En av våra viktigaste uppgifter som representanter för civilsamhället är att vara vittnen till det som händer i förhandlingsrummen. Vi kan rapportera om det som sker och hålla rätt länder eller grupper svars. Men risken finns att uppdraget försvåras om förhandlarna väljer att stänga oss ute från förhandlingarna, vilket skedde på det sista förberedande mötet i Bonn, säger Anna Axelsson.

Arbetar för klimaträttvisa

Diakonia och Svenska kyrkan är båda en del av den globala Act-alliansen som under året drivit kampanjen Act now for climate justice för klimaträttvisa. Att tillhöra ett globalt nätverk är en stor fördel på klimatförhandlingarna, menar Anna Axelsson, eftersom det betyder att det finns kolleger med olika erfarenheter och kontaktvägar att dela information och tjänster.

– Men även om vi har ett globalt uppdrag är min huvuduppgift att föra en dialog med den svenska delegationen och försöka få dem att ta in våra prioriteringar, säger hon.

Vill se en process framåt

De båda klimatrådgivarna hoppas att klimattoppmötet blir en process där världens länder inser stundens allvar och upprätthåller de framsteg som gjorts under året, som när de enades om FN:s nya globala hållbarhetsmål.
­ - De målen blir omöjliga att uppfylla om vi inte får ett avtal som sätter oss ur kurs mot en stadig temperaturökning. Den globala uppvärmningen kommer att ställa oss inför konsekvenser vi har svårt att hantera, till exempel om människor tvingas lämna sina hem, säger Martin Vogel.

Finansieringen måste bli förutsägbar

Klimattoppmötet är planerat att pågå i två veckor. Avtalet är indelat i olika områden där förhandlingar kommer att pågå parallellt. Anna Axelsson och Martin Vogel är särskilt intresserade av att följa de förhandlingar som rör finansieringen till bland annat klimatanpassning, eftersom det är en fråga som är tätt förknippad med klimaträttvisa. Särskilt viktigt är att finansieringen blir förutsägbar och att en ansenlig summa kommer från offentliga medel eftersom det ger förutsättningar till transparens, ansvarsutkrävande och att länderna själva kan ta fram planer för anpassning och omställning.

– Ofta är det intressant att lyssna på förhandlingarna, för där blir det tydligt hur olika länder ser på rättvisa, fördelning och ansvar, men också hur svårt det är att få länderna att enas. Ibland kan det bli ganska uppeldade diskussioner. Men det kan också vara riktigt träigt att följa hur processen sakta rör sig från ord till ord. Det är som en enorm gruppövning som handlar om rena formuleringar. Det kan tära fysiskt och psykiskt på både åhörare och förhandlare, säger Martin Vogel.

Krävande arbetsmiljö med långa dagar

Anna Axelsson, som nu ska delta på sin fjärde COP, berättar också om hur svårt det kan vara att hitta rätt person. Det cirkulerar drygt 20 000 personer i det gigantiska förhandlingsområdet.

– Det är en ganska krävande arbetsmiljö med arbetsdagar som sträcker sig långt in på kvällen. Jag hoppas att känslan i Paris inte ska bli klaustrofobisk. Det gäller ju att hålla hela vägen fram till slutet när det börjar hetta till. Men jag ser fram emot att träffa gamla kolleger och människor jag jobbat med tidigare, till exempel från Uganda, Sydafrika, Ukraina, Kambodja och Filippinerna. Att få ta en kaffe och utbyta både information och frustration, säger Anna Axelsson och ler.

Ser fram emot ett ambitiöst avtal

Men roligast av allt är såklart om det blir ett avtal. Om ordföranden på natten mot Lucia klubbar ett nytt avtal där de viktigaste punkterna om ambitiösa utsläppsminskningar och förutsägbar finansiering finns med.
Anna Axelsson:

– Det kommer att kännas så gött!