Tänk dig en stor metalltunna fylld med ett ton granatsplitter eller annan metallskrot, spetsad med klorin och sprängmedel. Tänk dig att den antänds och släpps över ett tättbefolkat område. Tänk dig sedan att du står på marken och hör den komma, utan att veta om den kommer att slå ut just det kvarter där du står, eller om du ska ha tur och klara dig den här gången också.

Sådan har situationen varit för civilbefolkningen i Syrien under många år, men de senaste månaderna har regimen trappat upp bombningarna av den norra, rebellkontrollerade delen av landet, med städer som Maaret al-Noaman, Idlib och Aleppo. Maj månad var den dödligaste sedan krigets början, med över 1300 civila offer.

Konstant skräck

– Bombningarna pågår från morgon till kväll. Människor lever i konstant skräck och kan inte sova, arbeta eller röra sig på gatorna. De förväntar sig att dö varje minut, säger Lubna Alkanawati från SFD.

SFD har flera kvinnocenter i området. Gång på gång har de fått flytta efter att lokalerna bombats sönder. Men att stänga är inget alternativ.

– För två veckor sedan dödades en av kvinnorna, som brukar komma till ett av våra center tillsammans med flera andra familjemedlemmar, i en bombattack. Hennes syster överlevde och säger att hon inte kan vänta tills hon är tillräckligt återställd för att kunna komma till centret igen. De betyder så mycket för kvinnorna, vi måste hålla öppet, säger Mariah Alabdeh.

Samtidigt påpekar hon att de ständiga bombattackerna ofta tvingar kvinnor att stanna hemma.

– Bombningarna hindrar kvinnornas rörelsefrihet mer än någon extremist- eller beväpnad grupp. När explosiva vapen används i så stor mängd anses det för farligt för dem att gå ut.

Möten med EU-politiker

I början av juni anordnade Kvinna till Kvinna en resa till Bryssel för att syriska kvinnorättsförsvarare skulle få tala med beslutsfattare inom EU. Bland annat träffade de  EU:s ”vice utrikesminister”, Helga Schmid. Mariah Alabdeh var en av deltagarna.

– Vi tryckte på att EU måste stödja FN:s säkerhetsråds resolution om förbud mot tunnbomber och liknande explosiva vapen, och se till att den verkligen efterföljs. Det har gått över ett år sedan den antogs, och det skapar stor besvikelse och ilska hos syrierna att det demokratiska arbetet inte leder till någon förändring. Det gör att inställningen till våld och extremism blir mer tillåtande. Om EU vill skydda civila måste de angripa anledningen till våldet snarare än dess konsekvenser!

Något löfte om stöd från EU fick inte aktivisterna, men däremot lovade flera politiker att arbeta för att EU-parlamentet ska anta en resolution om tunnbomber.

Svårt få reaktion

Det har blivit allt svårare att få omvärlden att lyssna och reagera på situationen för civilbefolkningen i Syrien säger Mariah Alabdeh.

– Det blir lätt absurt – som att vi kan få hjälp med gasmasker för att kunna stå emot attacker med kemiska vapen, istället för att själva vapnen stoppas. Eller när vi försöker få ut information om att 40 människor dödats i attacker med tunnbomber och reaktionen blir att ”det händer ju varje dag”, men om Islamiska staten (IS) har dödat tre personer anses det intressant.

Malin Ekerstedt