Den 27 mars avhystes en grupp människor från en informell bosättning i Hökarängen/Farsta, utanför Stockholm. De drabbade, åtta eller nio personer, var från Rumänien, av folkgruppen rudari, och hade bott i skogen i skjul de själva tillverkat under några veckors tid. En volontär som var där, vän till de boende, berättar för Amnesty att privata entreprenörer var på plats med grävskopor och maskiner.
De privata entreprenörernas uppdrag från staden var att riva skjulen och städa upp. Ett par poliser var där för att övervaka rivningen men ingen representant för staden. Inte heller fanns någon tolk på plats, eller ens närvarande per telefon. Ingen pratade med de boende. Volontären försökte fråga poliserna hur det kommer sig att de prioriterar att riva informella bosättningar och driva människor ännu längre ut i utsatthet, mitt under brinnande coronapandemi. De här människorna måste lyda order, blev svaret.
Efter rivningen lämnades de boende i skogen med de få tillhörigheter de lyckats rädda. De visste inte var de skulle tillbringa natten. Volontären skyndade hem för att mobilisera sitt nätverk, se om han kunde skrapa ihop några tält åt dem åtminstone tillfälligt. Han vet inte var de sover nu.
Den 18 mars kom Leilani Farha, FN:s särskilda rapportör för rätten till bostad, med ett skarpt uttalande om staternas skyldigheter att bereda boende åt människor i coronatider. Hon underströk att de hemlösa nu är en särskilt utsatt grupp, utan möjlighet till självisolering och med ett i många fall mycket dåligt hälsoläge, och manade staterna att ta omedelbara åtgärder. Stater måste, sade Farha, bland annat avbryta alla avhysningar av informella och andra bostäder som ett nödvändigt steg för att värna utsatta människors rättigheter och begränsa smittspridningen.
Så hur tänker Stockholms stad? Varför prioritera avhysningar av en extremt utsatt grupp just nu när alla, och inte minst polis och andra offentligt anställda, kämpar för att klara de mest nödvändiga samhällsuppgifterna?
Att bygga skjul i skogen och att bosätta sig i informella bosättningar på privat eller stadens mark är givetvis inte en långsiktig lösning. Regler finns och ska följas, och boenden av det slag som upprättats i skogen utanför Hökarängen är såväl ohållbara som hälsofarliga. Men att kasta ut människor i ännu större osäkerhet och hälsofara, mitt under rådande pandemi och utan att bereda några som helst alternativ eller ens samhällsinformation, kan väl inte rimligtvis vara god politik?
Det staden måste göra är att etablera kontakt med boende i informella bosättningar, oavsett om de är svenska medborgare eller inte. Genom att samtala med dem, informera dem på ett språk de förstår om såväl farorna med coronasmittan som alternativ till de osäkra bosättningarna, kan människors situation förbättras på riktigt. Och genom att bereda ett alternativ till att bo i skogen, i boende som anpassats till de hemlösas behov, kan staden på allvar såväl värna deras rättigheter som begränsa smittspridningen. Helt i enlighet med rekommendationerna från FN.
Av: Johanna Westeson - Jurist och sakkunnig i diskrimineringsfrågor på Amnesty Sverige
