Jag minns så väl när jag såg hennes ansikte i tidningen – ”Befolkningen har sagt sitt, nej till freden” – stod det under fotot. En av mina bästa vänner i Colombia, som länge arbetat med fredsinitiativ för unga, hade fångats på bild när hon mottog nyheten att majoriteten av den colombianska befolkningen sagt nej i folkomröstningen om fredsavtalet med Farcgerillan.
Min vän stod där mitt i folksamlingen på torget med ögon fyllda av tårar; ansiktsuttrycket som fotografen fångade var ren och skär sorg. ”Det är kört Elin”, sa hon till mig när vi pratades vid på telefon samma dag.
Min vän uttryckte besvikelsen som så många kände den dagen. Stora förhoppningar och år av arbete hade gått i graven. Men människor gav inte upp; de mobiliserade. Demonstrationer för fred geomfördes i hela landet, avtalet skrevs om och den modifierade versionen röstades till slut igenom i kongressen.
Ett år har gått sedan dess. Ett minst sagt omtumlande år. Glädje och hopp har blandats med besvikelser kring statens bristande ansvar för att processen fullföljs. Implementeringen har varit väldigt problematisk, men trots detta finns en hel del positiva och betydelsefulla framgångar.
– Ibland är det svårt att vara hoppfull när man ser de stora utmaningar vi står inför, men vi måste komma ihåg att Latinamerikas största och äldsta gerilla har lämnat ifrån sig sina vapen och nu blivit ett politiskt parti. Det är historiskt, säger Cesar Grajales, Diakonias landchef i Colombia när vi träffas på hans kontor.
– Farc har följt avtalet fast regeringen många gånger inte lyckats. Det visar ett ansvarstagande från deras sida, fortsätter han.
Sedan avtalet skrevs under har våldet överlag minskat i landet.
– Militärsjukhusen fungerar idag som vilka sjukhus som helst, de tar emot människor med sjukdomar, inte krigsskadade, säger Cesar.
Det riktade våldet har dock ökat. Framförallt människorättsförsvarare och sociala ledare är måltavlor. Människorättsförsvarare har alltid varit hotade i Colombia men osäkerheten har ökat i det politiska tomrum som Farc lämnade efter sig i regioner där staten varit frånvarande. 82 människorättsförsvarare har dödats sedan avtalet skrevs under förra året.
– I de områden där Diakonia arbetar vittnar våra samarbetsorganisationer om hur andra grupper har vunnit mark och hur våldet fortsätter. Att förhandlingarna mellan ELN-gerillan och staten nu går framåt, och att det råder vapenvila mellan de båda parterna, är därför otroligt viktigt för att hållbar fred ska bli verklighet, säger César.
De illegala kokaodlingarna och droghandeln ska enligt avtalet stoppas genom investeringar till bönder. Men i många områden har bönder inte fått något ekonomiskt stöd för att kunna odla andra grödor. Efter att ha levt på inkomster från kokaodlingarna i flera år är det svårt för fattiga familjer att skifta inkomstkälla utan stöd från regerigen, odlingarna lever därför kvar och efterfrågan på koka likaså. I skrivande stund demonstrerar bönder och urfolk i södra Colombia genom att blockera viktiga vägleder – ett desperat sätt att kräva att staten tar sitt ansvar.
Nästa år är det presidentval i Colombia. Många är oroliga över smutskampanjer och fredens bevarande om högern vinner valet.
Men trots att diskussionerna om freden och avtalets vara eller inte vara är väldigt polariserade, så har saker och ting ändå förbättrats, även politiskt. Farc blir nu inbjudna till politiska debatter.
– Nu handlar det om att fortsätta att kräva att avtalet genomförs, att stötta våra samarbetsorganisationer i deras påverkansarbete och att våga tro på freden och ett nytt Colombia, trots alla motgångar, avslutar Cesar.
Jag tänker på min vän igen, hon på bilden i tidningen. För ett tag sen sa hon att det sorgligaste är att hon trodde på orden och löftena, men att de nu försvinner i kalla vindar av ovilja och ekonomiska intressen.
Men samtidigt säger hon: Vi kan gråta idag för de nederlag som vi ser i processen men imorgon måste vi resa oss igen och kräva den fred som landet och alla offer för konflikten förtjänar.
Elin Stenung, Diakonias kommunikatör i Latinamerika.
