Under 2014 genomförde Evangeliska Östasienmissionen ett projekt för barn med utvecklingsstörning i Shangqiu och Xuchang i Kina, två orter med över sju respektive fyra miljoner invånare i den folkrika och fattiga provinsen Henan.
I juni 2015 var det dags för uppföljning av projektet, en workshop i Xuchang och jag hade den stora förmånen att vara på plats.
Ett syfte med workshopen var att låta deltagarna dela med sig av sina upplevelser av projektet och att ta reda på vad de själva skulle vilja se för fortsättning på arbetet.
Bland deltagarna fanns pastorer och kyrkoledare, projektledare, volontärer, lärare från specialskola och rehabiliteringscenter och mammor till barn med olika funktionshinder, samt vår koordinator från China Christian Council i Shanghai, Leo Liu. Specialinbjuden var föreläsare Mrs. Xie Qian som varit delaktig i projektet.
Ett syfte med workshopen var att låta deltagarna dela med sig av sina upplevelser av projektet och att ta reda på vad de själva skulle vilja se för fortsättning på arbetet. Dessutom hade vi bjudit in representanter från två kyrkor från orterna Kaifeng och Jiaozuo, i Henan-provinsen. Syftet med att bjuda in dessa var en förhoppning om att kunna inspirera fler kyrkor att göra en insats för denna oerhört utsatta grupp av barn med utvecklingsstörning och för deras familjer.
Stämningen var ovanligt informell för kinesiska sammanträden och möten. Det berodde troligtvis på att det inte fanns några höga chefer eller representanter för myndigheterna på plats. Dessutom hade Mrs. Xie, som höll i workshopen, stor del i att skapa en god stämning. Hon bad för det första deltagarna att hjälpa till att flytta undan konferensborden och ställa stolarna i en halvcirkel så att alla kom närmare varandra.
Dessutom använde hon flera spännande metoder för att låta alla komma till tals och få fram var och ens historia. Till exempel fick många av deltagarna berätta om sina upplevelser och sedan lät hon en annan grupp deltagare agera skådespelare och spela upp dessa berättelser för oss. Hon tog också fram några deltagare på ”scenen” och gjorde små intervjuer.
Eftermiddagen användes till att sitta i grupper och diskutera hur man skulle kunna fortsätta arbetet för att hjälpa barn med utvecklingsstörning och deras familjer.
Det var rörande att höra mammorna berätta om hur mycket volontärernas besök hade betytt för dem, att någon frågade efter och brydde sig om deras barn! Och hur mycket glädje utflykterna tillsammans med volontärerna hade gett barnen. Det handlade om små utflykter till parker för att flyga med drake eller leka lekar, eller något så vardagligt som att åka buss och handla i en mataffär tillsammans.
Att låta barnen komma ut, få synas i samhället, få vara en del av det vanliga livet, är något som har betonats många gånger under projektets gång. Många föräldrar är rädda för att ta med sig barnen ut bland folk. Det finns en stor okunskap och oförståelse i samhället för barn – och vuxna – som är annorlunda på något sätt. Därför har många barn hållits gömda i hemmen. Man skäms över dem, vill inte att folk ska veta att man har ett barn som inte är som andra barn. Genom projektet har de blivit modigare och fått mer självförtroende att ta med barnen ut.
Eftermiddagen användes till att sitta i grupper och diskutera hur man skulle kunna fortsätta arbetet för att hjälpa barn med utvecklingsstörning och deras familjer. Både representanterna från Shangqiu och från Xuchang hade idéer om hur man skulle vilja fortsätta och jag är nu i kontakt med Leo Liu för att höra vad de planerar för aktiviteter och om det är något av det som EÖM skulle kunna stödja.
Men det mest inspirerande för mig var nog att höra de kvinnliga pastorerna från Jiaozuo. De lyssnade intresserat och ställde relevanta, ofta ganska detaljerade, frågor till projektledarna och volontärerna om projektets genomförande. Kyrkan i Jiaozuo har aldrig arbetat med barn med utvecklingsstörning tidigare.
Pastorerna berättade för mig att de inte hade särskilt höga förväntningar på dagen när de fick inbjudan till denna workshop. De trodde att det skulle handla om kyrkor som startar specialskolor eller rehabiliteringscenter (i Kina är det inte ovanligt att kyrkor driver till exempel ålderdomshem och barnhem) och de tyckte inte att de hade den kompetensen i sin församling. De blev förvånade och mycket glada när de insåg att deras kyrkor faktiskt skulle kunna göra något liknande Shangqiu-projektet.
Det krävs varken stora ekonomiska medel eller så mycket specialkunskaper om olika funktionshinder – detta står de utbildade speciallärare och experter för utbildar volontärerna. Jag tror att denna workshop har sått ett frö och gett dem nya idéer.
