Att gå på promenad med min hund på kvällen, när jag slutat jobbet, är bland det mest avslappnande jag vet. Vi går till parken och strosar långsamt mellan husen. Jag andas in kvällsluften. Vi möter en granne som jag pratar med om struntsaker medan mörkret lägger sig över staden.
Dagen efter cyklar jag till jobbet. Jag skriver ett argt inlägg på Facebook om de senaste politiska händelserna. På helgen deltar jag i en demonstration för HBTQ-personers rättigheter. Allt det gör jag utan att tänka på vilken risk samma agerande skulle innebära för andra människor, på andra platser.
Veckan efter åker jag till Honduras. Besöket skakar om mig och får mig att tänka på om allt det där skulle tas ifrån mig. Om våld och militariseringen var en del av min vardag.
– Välkommen, säger vakten när han öppnar dörren till restaurangen.
Alla restauranger i området har sina egna, beväpnade vakter.
Jag svarar inte, kan inte fokusera på hans ansikte utan ser bara det tunga vapnet han bär över bröstet. Han har skottsäker väst på sig. Vi ska äta lunch i Tegucigalpa, jag och mina honduranska kollegor, men min aptit störs av den beväpnade mannens närvaro. Han sippar på sin lemonad och går nervöst fram och tillbaka mellan kassan och dörren. Alla restauranger i området har sina egna, beväpnade vakter.
Jag undrar vem han skyddar oss från. Samtidigt som jag funderar på om hans närvaro gör mig trygg eller skapar rädsla.
– Sitt kvar i bilen, säger min kollega dagen efter när vi parkerat utanför vår samarbetsorganisation C-libres kontor.
– Du får inte vänta här på gatan ensam. Den här organisationen tar emot hot hela tiden, fortsätter hon.
Klockan är tio på morgonen. Jag ska intervjua Edy, C-libres ordförande, men han har inte kommit än. Vi sitter där i bilen och väntar medan solen steker. Luftkonditioneringen brummar.
Några minuter senare dyker Edy upp och vi går in och sätter oss. Medan vi dricker kaffe berättar han om situationen för organisationer i Honduras.
– Våra grannar håller koll på oss hela tiden och många gånger står okända bilar parkerade här utanför berättar han. Vi är vana vid det men det är klart att det är frustrerande och utmattande fortsätter han.
Att inte kunna uttrycka sig öppet. Att inte kunna röra sig fritt.
Att inte kunna leva sitt liv fullt ut. Att bli hotad och fängslad, ibland till och med dödad för sina åsikter.
– Ibland har jag bara lust att kasta in handuken, säger hon. Jag tänker att jag skulle kunna leva ett enklare liv, utan att vara rädd.
Gilda Rivera, ordförande för Diakonias samarbetsorganisation CDM, berättar att den begränsade yttrandefriheten skapar ångest och stress hos alla. Att rädslan hindrar organisationer från att kunna arbeta ordentligt och utveckla långsiktiga strategier.
– Ibland har jag bara lust att kasta in handuken, säger hon. Jag tänker att jag skulle kunna leva ett enklare liv, utan att vara rädd.
Hon säger att situationen krossar familjer och det sociala kollektivet. Men att den politiska övertygelsen hjälper henne att fortsätta trots alla motgångar.
Jag tänker på hur vapen och våld är fiktion i min vardag.
Och så tänker jag på min frihet.
Elin Stenung, kommunikatör för Diakonia i Latinamerika, stationerad i Colombia
