— 2019 var ett år av förtryck i Asien. Men det var också ett år av motstånd. När regeringar runt om på kontinenten försökte rycka upp grundläggande rättigheter med rötterna slog folket tillbaka. Och de unga tog täten i den kampen - från studenter i Hongkong som leder en massrörelse mot Kinas växande påverkan, till studenter i Indien som protesterar mot anti-muslimska lagar - från unga valdeltagare i Thailand som samlas runt ett nytt oppositionsparti, till Taiwans demonstranter som stöttar rättigheterna för hbtqi-personer. På nätet och på gatorna har ungdomsledda protester utmanat den rådande ordningen, säger Nicholas Bequelin, regionchef för Öst- och Sydostasien på Amnesty International.

Motståndet i Hongkong ger eko över hela världen

Kina och Indien, de två mäktigaste länderna i Asien, sätter tonen när det gäller förtrycket i regionen med sitt öppna avståndstagande till mänskliga rättigheter. Kinas stöd för en lag i Hongkong som skulle ge den lokala regeringen makt att utlämna misstänkta personer till fastlandet satte i gång massiva protester i en omfattning som aldrig skådats tidigare.

Sedan i juni har Hongkongborna regelbundet protesterat ute på gatorna för att utkräva ansvar för det polisvåld som förekommit. Det har bland annat handlat om omotiverad användning av tårgas, godtyckliga gripanden, fysisk misshandel och övergrepp i häkten. Den här kampen mot den rådande makten har upprepats över hela kontinenten.

Kraften i protesterna tvingade regeringen att dra tillbaka lagförslaget om att kunna överlämna misstänkta brottslingar till Fastlandskina. Men så länge det inte har skett något ansvarsutkrävande för månader av övergrepp som skett mot demonstranter kommer kampen att fortsätta.

Fredliga protester och oliktänkande röster har bestraffats av myndigheterna i flera länder i regionen.

I Indien har miljoner människor i en våg av fredliga demonstrationer fördömt en ny lag som är diskriminerande mot muslimer. I Indonesien har människor slutit upp i motstånd mot att parlamentet antagit flera lagar som hotar människors rättigheter. I Afghanistan riskerade demonstranter sin egen säkerhet när de protesterade mot den konflikt som pågår sedan länge i landet. I Pakistan trotsade den icke-våldsamma rörelsen Pashtun Tahaffuz Movement staten när den mobiliserade mot påtvingade försvinnanden och utomrättsliga avrättningar.

Protester från oliktänkande slås ned brutalt

Fredliga protester och oliktänkande röster har bestraffats av myndigheterna i flera länder i regionen.

I Vietnam, Laos, Kambodja och Thailand har demonstranter gripits och fängslats när repressiva regeringar har tagit till hårdhandskarna för att tysta sina kritiker och sätta munkavle på medierna.

I Indonesien dödades flera människor när polisen slog till mot demonstrationer med våld -  men trots det har knappt något gjorts för att ställa någon till svars för dödsfallen. Ingen polis har gripits och inte heller har några misstänkta identifierats.

I Pakistan och Bangladesh har såväl aktivister och journalister utgjort en måltavla för drakoniska lagar som inskränker yttrandefriheten och som straffar den som uttrycker kritik på nätet. 

Och i Hongkong har polisen utvecklat en hänsynslös och urskillningslös taktik för att stävja fredliga demonstrationer, bland annat har tortyr förekommit i häkten. Kraven på att säkerhetsstyrkornas agerande utreds har fortfarande inte uppfyllts.

Minoriteter drabbas av den intoleranta nationalismen

I Indien och Kina har själva risken för uppror i formellt autonoma områden varit skäl nog för staten att agera med full kraft, och dessutom lägligt utmåla  minoriteter som ett hot mot “den nationella säkerheten”.

I den den autonoma regionen Xinjiang har uppemot en miljon uigurer och andra i huvudsak muslimska minoritetsgrupper blivit tvångsinternerade i så kallade “avradikaliseringsläger”.

Kashmir, Indiens enda delstat där muslimer är i majoritet, såg hur dess autonoma särställning återkallades när myndigheterna införde ett utegångsförbud, stängde ner all kommunikation och fängslade politiska ledare.

I Sri Lanka, där våld mot muslimer bröt ut i kölvattnet av bombningarna under påsken 2019, har valet av president Gotabaya Rajapaksa minskat hopp om framsteg när det gäller mänskliga rättigheter. Filippinernas självutnämnde “starke man”, president Rodrigo Duterte, fortsatte sitt dödliga “krig mot droger”.

Australiens politik att placera flyktingar och asylsökanden i fängsligt förvar på Stillahavsöarna Nauru och Manus ledde till att deras fysiska och psykiska hälsa allvarligt förvärrades.  

Framsteg - trots allt!

Människor som höjer rösten mot dessa övergrepp har rutinmässigt bestraffats, men att de protesterat har också gjort skillnad. Det finns flera exempel där kampen för mänskliga rättigheter i Asien har gett resultat.

Demonstranter över hela Asien har inte låtit sig kuvas

I Taiwan har samkönade äktenskap blivit lagliga efter en ihärdig kamp av aktivister. I Sri Lanka har advokater och aktivister framgångsrikt kampanjat mot att avrättningar ska återupptas i landet.

Brunei tvingades backa när det gällde att införa lagar som skulle göra att otrohet och sex mellan män kunde bestraffas med stening. Och Malaysias före detta premiärminister, Najib Razak, som står åtalad för korruption, framträdde i rätten för första gången. 

Pakistan lovade att tackla klimatförändringarna och luftföroreningarna, och för första gången utsågs två kvinnor till domare i Maldivernas högsta domstol.

— Demonstranter över hela Asien har inte låtit sig kuvas. Trots svårigheterna och motståndet har de inte tystnat.  Och tillsammans riktade de ett budskap om motstånd till de regeringar som fortsätter att kränka mänskliga rättigheter i sin strävan efter att stärka sin makt, säger Nicholas Bequelin.

Här kan du se Amnestys interaktiva karta med mer information om respektive land