Amnesty har de senaste fem åren rapporterat om tortyr i de 141 länder som utretts och ser att många länder rättfärdigar tortyr. Siffran kan vara ännu högre med tanke på att tortyr ofta utförs i hemlighet. I vissa länder förekommer tortyr systematiskt och rutinmässigt, i andra handlar det om enstaka fall.Amnesty fördömer tortyr i alla former.

- Regeringar hycklar när det gäller tortyr - det är förbjudet i lagstiftningen - men i praktiken främjas användningen av tortyr, säger Salil Shetty, Amnesty Internationals generalsekreterare.

- När allt fler länder rättfärdigar sin användning av tortyr för att värna den nationella säkerheten undergräver de samtidigt alla de framsteg som gjorts de senaste 30 åren för att stoppa tortyr. 

Sedan 1984, då FN:s konvention mot tortyr antogs har 155 länder anslutit sig till konventionen, 142 av dem har granskats av Amnesty under 2014 och det visar sig att tortyr har förekommit i åtminstone 79, mer än hälften av dessa länder, trots att tortyr är uttryckligen förbjudet i deras lagstiftning. Ytterligare 40 av FN:s medlemsländer har visserligen inte ratificerat konventionen men är ändå bundna av det globala tortyrförbudet.

Kampanj mot tortyr

I samband med att Amnesty nu startar en kampanj mot tortyr publiceras en ny rapport om tortyrens utbredning i världen, Tortyr 2014: 30 år av brutna löften. 

Rapporten tar även upp olika tortyrmetoder. 
Åtgärder som kriminalisering av tortyr i nationell lagstiftning, ökat tillträde för oberoende observatörer att besöka fängelser och videoinspelningar av förhör har visserligen lett till en minskning av tortyr i de länder som tar sina skyldigheter att efterleva tortyrkonventionen på allvar. Men det är oerhört allvarligt och djupt oroande att så många länder struntar i sina internationella förpliktelser att leva upp till tortyrförbudet.  

Inför kampanjen har en global undersökning gjorts i 21 länder där drygt 21 000 människor intervjuats om förekomsten av tortyr i det egna landet och vilken inställning de har till användningen av tortyr.  
Av svaren framgår att nära hälften (44 procent) befarar att de skulle bli torterade om de skulle fängslas, 82 procent kräver tydliga lagar som förbjuder och skyddar mot tortyr. Men trots det anser 36 procent av alla tillfrågade att tortyr kan rättfärdigas under vissa speciella omständigheter.
Amnesty globala arbete mot tortyr fortsätter men under den kommande kampanjen kommer särskilt fokus att läggas på fem länder där Amnesty hoppas kunna nå resultat.

Hur ser det ut i olika länder?

I Mexiko påstår regeringen att tortyr enbart förekommer i undantagsfall. Enligt Amnestys utredningar är tortyr mycket utbrett och i princip råder total straffrihet för förövarna; polis och säkerhetsstyrkor. En 31-årig fyrbarnsmamma, Miriam López Vargas, greps av två civilklädda soldater. Hon fördes till en militärbarrack där hon under en veckas tid utsattes för tortyr, hon våldtogs tre gånger och  fick elchocker, för att tvinga fram en "bekännelse" om narkotikabrott. Tre år senare har ännu ingen ställts till svars.

Rättvisa är utom räckhåll för tortyröverlevare i Filippinerna. Nyligen upptäcktes ett hemligt fängelse där poliser "roade sig" med att tortera fångar. Poliserna spelade roulette om vilken tortyrmetod som skulle användas. Detta läckte ut i media och ledde till en intern utredning, några poliser avskedades men Amnesty kräver en grundlig och opartisk utredning och att de ansvariga ställs inför rätta. 

Rapporter om tortyr utreds sällan i Marocko och Västsahara. När Spanien utlämnade Ali Aarrass till Marocko, trots risken för att han skulle utsättas för tortyr, greps han av underrättelsetjänsten och fördes till ett hemligt förhörscenter. Hans testiklar utsattes för elchocker, han fick slag mot fotsulorna och blev upphängd i armarna flera timmar i sträck. Han tvingades skriva under en "bekännelse" om att han hade assisterat en terroristgrupp och dömdes till tolv års fängelse. Anklagelserna om tortyr har aldrig prövats. 

I Nigeria använder polis och militär tortyr rutinmässigt. Moses Akatugba var 16 år då han greps av polisen och anklagades för att ha  varit inblandad i ett rån. Han misshandlades, blev skjuten i handen och hängdes upp i armar och ben i flera timmar på polisstationen. Han tvingades skriva på en "bekännelse". I november 2013, åtta år efter att han fängslats, kom domen, han dömdes till döden. 

I Uzbekistan är tortyr mycket utbrett och landet är stängt för Amnesty. Dilorom Abdukadirova, tillbringade fem år i exil efter att säkerhetsstyrkorna öppnat eld mot en demonstration som hon deltog i. När hon återvände till Uzbekistan greps hon. Hon anklagades för att ha försökt störta regimen. Hon fick inte ha någon kontakt med familjen under häktningstiden och när familjen för första gången fick se henne i samband med rättegången såg de att hon var utmärglad och hade fullt med blåmärken.