Flydde för livet

Alyas familj flydde samma dag som deras hus förstördes i en bombning. Det var kaos. Hon ville inte fly – vem vill det? Hon bönföll sin pappa att få springa hem för att få med sig sin dator med alla foton på familj, släktingar och vänner. Och där fanns ju alla kontakter sparade… Men pappan vägrade, det var för farligt. Livet stod på spel.

”Jag var nio år när vi flydde. Ja, det har gått fyra år redan,” säger hon lite förvånat när vi frågar hur länge hon bott i det överfulla flyktinglägret Borj El Brajneh i Beirut.

Flera av vännerna har drunknat på Medelhavet

”Jag har fått reda på att flera av mina vänner har drunknat när de försökt ta sig över Medelhavet. Och det gör så ont att inte ens ha en bild av dem att titta på. Jag saknar mitt gamla liv så oerhört mycket. Jag saknar mina vänner, mitt hem, mitt rum. Och nästan mest saknar jag fönstret i mitt rum”, säger Alya med en tung suck.

Ett fönster för vyer, längtan och hopp

”Från mitt fönster brukade jag titta ut över världen. Jag tittade ut genom rutan och ibland somnade jag där medan människor och bilar strömmade förbi. Natten före Eid-högtiden fick jag vara uppe hela natten. Då satt jag där och tittade på alla som förberedde saker inför den stora festen. Folk skrattade och hade kul medan de hängde upp dekorationer och gjorde fint.

Hon saknar den där känslan. Förväntan inför den stora festen. Glädjen. I det överfulla lägret där hon bor nu är det trångt. Det finns inga vyer, inga fönster med utsikt. Det enda man ser är väggar. Husen ligger så tätt inpå varandra att man ogärna har dem på vid gavel, för då ser alla rakt in i ens pyttelilla enrumslägenhet.

Kriget gjorde mig sjuk. Men här får jag hjälp att läka...

Några yngre barn kommer in i organisationen Najdehs lokaler där vi träffar Alya. Strax ska de vara med på en kreativ verkstad. Att få komma hemifrån en stund, leka, träffa andra barn och ha roligt betyder mycket i en vardag som annars mest handlar om sorg och oro över både nuet och framtiden.

”Kriget tog ifrån mig allt och det gjorde mig sjuk. Jag tål inte höga ljud längre och jag är så rädd. Rädd för vapen, bomber… Men sedan jag började vara med på olika aktiviteter här hos Najdeh mår jag bättre. Jag orkar prata med andra igen. Stressen och depressionen var liksom en del av min person under lång tid, men nu drömmer jag i alla fall igen. Om ett eget rum, Ett fönster med utsikt. Lycka.