I december 2018 slog Högsta förvaltningsdomstolen fast att Vellinge kommuns tiggeriförbud är förenligt med ordningslagen. Sedan dess får Amnesty rapporter om att klimatet blivit ännu tuffare för de människor som tigger på svenska gator. Allt fler kommuner meddelar nu också att de, liksom Vellinge, planerar att införa förbud mot tiggeri.
Kanske undrar du varför den här förteckningen inte inkluderar några bra argument för tiggeriförbud. Skälet till det är att vi inte känner till några. De argument som förekommer i den här debatten är en blandning av förmaningar, önskemål och förhoppningar, alla med det gemensamt att de inte tar minsta hänsyn till människors faktiska verklighet, behov och rättigheter.
1. “Tiggande löser inga problem.”
Det är korrekt att tiggande inte leder människor ut ur deras fattigdom - att tigga kan inte jämställas med ett arbete eller en ordnad försörjning. Däremot visar Amnestys utredning att de pengar som människor får genom att tigga har stor betydelse för dem som tigger och deras familjer. Det är inte heller särskilt tydligt vilka vägar ut ur fattigdom som plötsligt öppnar sig för den här gruppen om de förbjuds att tigga…
2. “Det är ovärdigt att tigga för sin försörjning.”
Det är inte alls ovanligt att människor känner skuld och skam över att behöva tigga. Men många av dem befinner sig i en situation där de inte kan försörja sig själva eller sina familjer, och ser inga andra lösningar. Skulle det vara mer värdigt att inte kunna mätta sina barn i hemlandet…?
Det är inte politikernas sak att avgöra hur fattiga människor väljer att hantera sina försörjningsproblem, i synnerhet som den här typen av uttalanden i princip aldrig åtföljs av några konstruktiva alternativ eller förslag på lösningar. Vi menar dessutom att de ytterligare bidrar till att stigmatisera dem som tigger.
3. “Det är hemländernas ansvar.”
Amnesty delar åsikten att det är diskrimineringen i hemländerna som orsakar människors fattigdom, och att åtgärder behöver genomföras för att komma till rätta med problemen. Men faktum är ju att hemländerna inte tar det ansvaret. Att hänvisa till reformer i Rumänien och Bulgarien är rent önsketänkande, som inte har någon som helst påverkan på den faktiska situationen för dem som tigger här och nu. I praktiken är det här argumentet inget annat än en önskan att människor ska vara fattiga i sina hemländer istället för här. Att införa ett tiggeriförbud skulle även ge signalen att romer är oönskade i Sverige, och bidra till att ytterligare cementera fördomarna om dem i deras hemländer.
4. “De utsätts för exploatering och människohandel.”
Många hävdar att det är “vanligt” att människor tigger under tvång, men det finns inga trovärdiga undersökningar som visar att så är fallet. Både Amnestys och den svenska polisens bedömningar är att kriminell organisering av tiggande förekommer, men att det är ovanligt. Med det sagt, människohandel är ett vidrigt brott som bör prioriteras högt av polis och rättsväsende. Men offer för brottslighet ska ges skydd och stöd - inte förbjudas!
5. “Då kommer alla hit.”
Nej, alla Europas fattiga kommer inte söka sig till Sverige om de inte förbjuds att tigga. Antalet utsatta EU-medborgare som söker sig till Sverige har minskat under de senaste åren. Det är en väldigt liten grupp som lever under så eländiga förhållanden att de höjer sin levnadsstandard genom att tigga. Antalet platser där det finns förutsättningar att få in pengar genom tiggande är också begränsat.
6. “Leder till nedskräpning och informella bosättningar.”
Om människor lever utan tillgång till vatten, sanitet och sophantering blir konsekvensen att de orsakar sanitära problem. Det är enkelt att basunera ut budskap i stil med “nolltolerans mot illegala bosättningar” och avhysa människor. Det flyttar problemet från en plats till en annan, men bidrar inte till någon lösning.
De utsatta EU-medborgarnas närvaro i Sverige är ett faktum för överskådlig tid framåt. Lösningen på de sanitära problemen är att ge människor tillgång till ordnade boenden, tillgång till rinnande vatten, toaletter och möjlighet att slänga sina sopor. Det vore bättre om våra politiker bidrog till konstruktiva lösningar istället för att skjuta ansvaret ifrån sig.
7. “De borde vara med sina barn.”
Många av de utsatta EU-medborgare Amnesty har talat med säger uttryckligen att de tigger i Sverige för sina barns räkning. För att ge barnen möjligheter de själva har saknat. Det är inte politikers sak att sätta sig till doms över hur fattiga familjer väljer att lösa sina försörjningsproblem.
8. “De borde skaffa sig ett jobb.”
I princip alla utsatta EU-medborgare Amnesty talat med säger att de mycket hellre skulle vilja jobba än tigga, men att de inte kan hitta arbete. Många har inte fått tillgång till grundläggande utbildning i sina hemländer. De kan i många fall inte läsa eller skriva, vilket minimerar chansen att bli anställda. Djupt rotade fördomar och diskriminering gör dessutom att de i många fall inte får anställning ens när de är kvalificerade. Det är därtill orealistiskt att tro att personer som inte har en adress och som inte vet var de ska bo kommande natt ska kunna hävda sig på en anställningsintervju. Däremot finns det flera exempel på personer ur den här gruppen som fått hjälp med boende och socialt stöd, och med det stödet i ryggen kunnat hitta ett arbete.
9. “Det finns ett folkligt stöd för tiggeriförbud.”
Amnesty accepterar aldrig att de mänskliga rättigheterna kränks för att en majoritet vill det. Det synsättet påminner mer om mobbning än demokrati. Vi förväntar oss att politiker står upp för principerna om tolerans och alla människors lika värde - oavsett om det råkar vara populärt eller inte.
