På eftermiddagen den 29 december 1996 stod jag inne på Nationalpalatset i Guatemala City. Det var lite kyligt, som det brukar vara i december, och medan jag väntade på att ceremonin skulle börja så tittade jag uppmärksamt på människorna som gick in efter mig i hopp om att få se någon av alla de vänner och släktingar som försvunnit under kriget. Den eftermiddagen för 20 år sedan skrevs fredsavtalet under av Guatemalas regering, armén och gerillan URNG, och med det avslutades ett inbördeskrig som pågått i över 36 år och en förhandlingsprocess som startat tio år tidigare.
Jag föddes och växte upp i Patzún i länet Chimaltenango, en stad som en gång i tiden var ganska liten och som domineras av urfolket maya-kaqchiquel. Som de flesta barn i min generation fick jag lära mig att odla majs, bönor och vete redan innan jag fyllt sju år. Tillsammans med min pappa reste vi också en del för att arbeta för andra familjer, nästan alltid för ”ladino-familjer”, det vill säga familjer av spansk härkomst. Det var så jag lärde känna andra byar och platser, och det var så jag fick mina första vänner utanför Patzún.
Jag minns inte exakt när, men det borde ha varit under året 1980, när armén installerade en bas i Patzún och började organisera så kallade ”självförsvarstrupper” (PAC på spanska) där männen i byn tvingades patrullera genom bergen på jakt efter gerillan. Samma år blev också förföljelsen mot ungdomarna i byn allt hårdare, särskilt mot oss mayas, och många fördes bort av soldaterna och tvingades göra militärtjänst. Familjer av spansk härkomst hade i regel mer pengar och deras ungdomar förföljdes inte i samma utsträckning.
När armén kom började folk också försvinna, kidnappade av armén, och det dök upp döda kroppar på gatorna i byn, ibland huggna i bitar. Skräcken och rädslan tog makten över oss och det ömsesidiga förtroendet och tilliten, som tidigare hade varit så stark i vår by, försvann. Vi lärde oss att vara försiktiga med vem vi talade med och vad vi sa. Livsglädjen försvann. År 1982, när våldet nådde min egen familj, så lämnade jag Patzún.
Det är svårt att beskriva vad jag kände när fredsavtalet undertecknades för 20 år sedan. Medan ceremoni pågick så tänkte jag på alla massakrerade byar som jag sett, alla familjer som fortfarande inte visste vad som hänt deras försvunna släktingar, och alla mina vänner som offrat sina liv för att vi andra skulle överleva folkmordet. Jag var glad över att krigets fasor äntligen började avlägsna sig, men jag var också oerhört sorgsen över alla vänner som dött och alla barn som tvingats fly från sina hem efter att mamma och pappa mördats av armén. Jag önskade att vi hade kunnat stå där tillsammans under ceremonin. Jag önskade att vi hade kunnat krama varandra och gråtit ihop.
Folks åsikter om fredsavtalet brukar bero på hur de själva upplevde kriget. Jag håller fullständigt med de som menar att freden inte har lyckats lösa de strukturella problemen i vårt land. Fattigdom och och den extrema fattigdomen fortsätter att förstöra människors liv och rasismen och militariseringen är fortfarande påtagliga. Men jag håller inte med de som säger att kriget och fredsavtalen inte har betytt något. Det är sant att vi fortfarande lever med osäkerhet, rädsla och dagliga mord i Guatemala, men för mig är det ändå väldigt annorlunda mot hur vi levde under kriget:
Idag tvingas inte pojkar från mayafolket in i armén för att göra militärtjänst, och befolkningen i allmänhet har rätt att yttra sig, organisera sig och demonstrera på sätt som inte var tillåtna förr. Inom politiken kan vi idag diskutera frågor som den orättvisa fördelningen av odlingsmark, rasismen, folkmordet mot mayafolket, urfolkens rättigheter, avhysningarna som drabbar fattiga byar och så vidare. Frågor som under diktaturen hade inneburit en dödsdom.
Förra veckan ordnade min fjortonåriga son och hans kompisar ett övernattningsparty i Patzún. Femton unga killar samlades hemma hos en kompis för att kolla på film, lyssna på musik, och göra annat bus. Nästa dag åkte jag förbi och hämtade min son. Han var glad när vi åt frukost ihop. När jag var ung så hade en liknande övernattningskväll troligen slutat med att dessa pojkars döda kroppar hamnat i tidningarna nästa dag som bevis på en ”framgångsrik” anti-gerillaoperation från armén. Situationen i vårt land håller på att förändras. Det kanske inte går så snabbt som vi skulle önska, men saker håller på att förändras.
Nedläggningen av vapnen och innehållet i Guatemalas fredsavtal är inte slutpunkten eller destinationen för vårt land. Istället bör fredsavtalen ses som en referens för hur vi kan bygga ett land där alla kan leva i värdighet. Att bygga fred är ett långsiktigt projekt, och även om det är svårt så är det värt besväret.
Sotero Sincal Cujcuj
landchef för Diakonia i Guatemala
Översatt av Aron Lindblom, Diakonia i Guatemala
