Under hösten har det internationella biståndet diskuterats på många ledar- och debattsidor. Bland argumenten sprids också en del myter om biståndet som vi tycker behöver redas ut. Därför klargör vi nu de tio vanligaste missuppfattningarna. Perfekt för dig som behöver bemöta några biståndsmyter i sociala medier eller runt middagsbordet.
1. ”BISTÅNDET ÄR INEFFEKTIVT OCH GER INGET RESULTAT”
Den här myten bygger på att det skulle vara möjligt att generalisera om biståndet som helhet. Det är det inte.
Att biståndet inte ger något resultat är uppenbart falskt. Det går bra att läsa många exempel på resultat i Sidas årsredovisning, regeringens budgetproposition om biståndet, utvärderingar av svenskt bistånd eller verksamhetsberättelser från organisationer som är med och genomför Sveriges internationella bistånd.
Att Sveriges bistånd är ineffektivt motsägs bland annat av att Sverige fick toppbetyg i OECD:s granskning av biståndet. Även i oberoende jämförelser och rankningar av biståndsgivare hamnar Sverige högt. Många människorättsförsvarare och frihetskämpar som fått stöd av svenskt bistånd har uttryckt hur viktig den solidariteten var för dem.
Betyder det att allt bistånd är effektivt eller ger resultat? Nej. Precis som i alla andra verksamheter i samhället funkar en del saker bra och andra mindre bra. I debatten om biståndet görs ofta generaliseringar om att biståndet som helhet är ineffektivt eller borde skäras ner, istället för att diskutera nyanserat. Årets nobelpristagare i ekonomi säger att det inte finns någon enskild ”big idea” om hur fattigdomen kan utrotas. Istället handlar det om många olika och lokalt anpassade lösningar. Internationellt bistånd handlar om olika metoder, arbetsområden, länder och människor med helt olika förutsättningar. En bra kritisk diskussion om biståndet bör föras utifrån konkreta exempel, inte generaliseringar.
2. ”EN TREDJEDEL AV BISTÅNDET GÅR TILL KORRUPTION”
Den här myten är ett falskt påstående som bygger på en missuppfattning i ett tal av dåvarande FN-generalsekreteraren Ban Ki-Moon 2012. Sida förklarar mer om detta här. Sanningen är att det inte går att uttala sig tvärsäkert om hur stor korruptionen är, eftersom den till sin natur är dold. De sammanställningar som gjorts av fall där korruption upptäckts motsvarar ungefär en promille av biståndet. Det som är sant är att internationellt bistånd verkar i många länder där korruption är vanligt och att korruptionsfall upptäcks och utreds är viktigt och bra. Att förebygga och utreda korruption är en viktig del av arbetet som utförs inom biståndsorganisationer.
Det är rätt att bli förbannad när korruption sker. Korruption gör hela samhällen mer orättvisa och bidrar till ökad fattigdom och osäkerhet bland människor. Biståndet har en positiv effekt mot korruption. Exempelvis genom stöd till lokala anti-korruptionsorganisationer och till bättre förvaltning i institutioner i olika länder. Att svenska biståndsorganisationer ger lokala partnerorganisationer stöd att bygga upp sin administrativa förmåga ger också positiva effekter i deras arbete som helhet.
3. ”BISTÅNDET GÅR RAKT NER I FICKORNA PÅ DIKTATORER”
Det är ett stort problem att den demokratiska utvecklingen i många länder har gått bakåt de senaste tio åren. Organisationer, personer och medier med kunskaper om situationen i ett land kan med rätta kritisera och ifrågasätta när de ser att sättet som biståndet ges i landet riskerar att legitimera en odemokratisk utveckling.
Men generella påståenden om att bistånd okritiskt går till diktaturer och inte ändras när demokratin försämras stämmer inte. Realiteten inom biståndet idag är att Sverige inte har fritt budgetstöd till något samarbetsland inom biståndet – trots att det är ett bevisat effektivt sätt att administrera bistånd – på grund av att det anses för riskabelt. Andelen stöd som går direkt till statlig verksamhet har minskat drastiskt inom biståndet till förmån för stöd genom oberoende organisationer och FN-organ. Det är dock inte så enkelt som att säga att det är fel att samarbeta på statlig nivå, även med länder med en antidemokratisk utveckling. Det finns flera exempel på när bistånd gått till att stärka kompetensen hos tjänstemän i statliga institutioner som har varit positiva för en demokratisk utveckling när gamla regimer avgått och länder blivit mer demokratiska. Demokratisk utveckling tar många decennier av framgångar och bakslag, och det är viktigt att biståndet är lika långsiktigt.
Bland det viktigaste är att stödet går till de människor och organisationer i länderna som höjer sina röster mot förtryck. Sverige är en av de största biståndsgivarna till demokrati och mänskliga rättigheter. En fjärdedel av det totala stödet i samarbetsländer går till att stärka demokrati och rättigheter, vilket gör det till Sidas största arbetsområde.
4. ”HANDEL ÄR VIKTIGARE ÄN BISTÅND, DÄRFÖR SPELAR DET INGEN ROLL OM VI GER BISTÅND”
Handel och många andra pengaflöden är större och viktigare för länders ekonomiska utveckling än biståndet, till exempel de egna skatteintäkterna, lån, investeringar och remitteringar (pengar till familjer från människor som har migrerat). För att inte tala om de pengar som går i motsatt riktning från låginkomstländer till höginkomstländer och försämrar deras möjligheter till utveckling, via till exempel multinationella företags skatteflykt eller återbetalningar på ohållbara skulder.
Men påståendet att det inte spelar roll om vi ger bistånd stämmer inte. Alla de olika resurser som länder kan använda för att skapa en bättre ekonomisk utveckling har olika syften. Biståndet är den enda resursen som helt och hållet finns till för att förändra villkoren för människor som lever i fattigdom. Det gör att biståndet har en unik roll att fylla i sammanhang dit andra resurser inte når.
Om inte alla de resurserna som bidrar till utveckling i låginkomstländer ökar rejält så har vi ingen chans att uppnå de Globala målen för hållbar utveckling till 2030, vilket skulle leda till en mer osäker och ohållbar värld för alla. Just nu pekar kurvorna åt fel håll. Biståndet till låginkomstländer minskar internationellt sett, internationella investeringar minskar också och ländernas skuldbörda ökar. Så många som 46 länder i världen har ingen chans att själva finansiera grundläggande behov som skola, hälsovård och social trygghet utan internationellt stöd, ens om de gör allt som går för att öka egna resurser och omprioritera i sina budgetar. Internationellt bistånd är nödvändigt för att fylla det gapet och skapa förutsättningar även för människor i sköra stater och i länder med konflikter att ta sig ur fattigdom.
5. ”SVERIGES BISTÅND HAR VUXIT OKONTROLLERAT”
Myten att Sveriges bistånd vuxit ”okontrollerat” har spridits i debatten. Ofta sägs då att inget annat område i budgeten har tillåtits växa mer de senaste tjugo åren. Anledningen att 1999 är ett bra år att jämföra med om man förespråkar ett lägre bistånd är att då var svenskt bistånd lägst någonsin: 0,7 procent av BNP. Om man istället väljer att jämföra till exempel över de senast tio åren så finns flera utgiftsområden som vuxit lika mycket eller mer.
6. ”ENPROCENTMÅLET LEDER TILL ATT BISTÅNDET SPENDERAS OANSVARIGT”
Sveriges riksdag har satt ett enprocentsmål för biståndet som innebär att när Sveriges bruttonationalinkomst ökar så ökar också det internationella biståndet så att det motsvarar en procent av BNI. Detta har på flera ledar- och debattsidor kritiserats för att det leder till att biståndsmyndigheten Sida får mer pengar än man kan hantera, att man ”slänger iväg pengar med noll koll” (vilket motsägs av att svenskt bistånd har gott anseende internationellt), att biståndsbudgeten blir oförutsägbar och liknande.
Sanningen är att oförutsägbarheten under senare år inte alls har handlat om BNI-tillväxten, utan om det faktum att denna och tidigare regeringar har valt att ta pengar ur biståndsbudgeten för att använda till asylkostnader i Sverige. De år som många människor anlände och prognoserna var osäkra ledde det till att man kortsiktigt förde stora summor fram och tillbaka mellan biståndsbudgeten och inhemska budgetposter.
7. ”BEHOVEN BORDE STYRA, INTE ETT MÅL FÖR HUR MYCKET SOM SKA SPENDERAS”
Hungern ökar i världen, klimatkrisen tvingar människor på flykt och demokratin går bakåt. Om behoven ska styra behöver biståndet öka, inte minska. Även om alla världens givarländer skulle öka sina biståndsmål till en procent skulle det ändå inte täcka behoven. Idag täcks FN:s humanitära appeller bara till 60 procent, för att nämna ett exempel. Eftersom behoven är så långt mycket större är de tillgängliga resurserna så är det rimligare att sätta nivån på Sveriges bistånd genom ett principbeslut. Principen som gäller för biståndets nivå är att vi kan avvara en krona av varje hundralapp av Sveriges inkomster i solidaritet med människor som lever i fattigdom och förtryck för att bidra till en mer hållbar värld för alla. Att en princip finns för nivån på biståndet påverkar inte möjligheten att styra biståndets innehåll efter de behov som finns. Det är två olika saker.
8. ”PENGARNA BEHÖVS BÄTTRE TILL BEHOV I SVERIGE”
Om man jämför människors livssituation inte bara sett till materiella resurser, utan också andra begränsningar av möjligheter i livet, så är skillnaden milsvid mellan Sverige och livet för många i låginkomstländer och sköra stater. Det kan handla om att man råkar vara flicka, att man har dåliga chanser till inflytande för att kunna förändra något, och ofta stor osäkerhet och befogad rädsla för våld. Skillnaden blir ännu större om man sedan jämför vilka möjligheter samhället har för att kunna förbättra situationen.
Det behöver inte skapas en motsättning, utan finns tvärtom en växelverkan mellan internationellt bistånd och välfärd på hemmaplan. Forskare i USA har visat att länder som ger stort internationellt bistånd också satsar mycket resurser på social trygghet för de egna medborgarna. Medkänsla smittar. Arbete för alla människors lika värde internationellt och i Sverige förstärker varandra. Och det bidrar till både trygghet och säkerhet i samhället.
9. ”MÄNNISKOR SOM VILL GE BISTÅND ÄR NAIVA GODHETSIVRARE”
Om denna myt skulle stämma så hade vi i alla fall varit naiva godhetsivrare i gott sällskap, eftersom 65% av svenskarna tycker att biståndet är lagom eller bör öka, och nästan nio av tio av svenskarna och andra européer tycker att det är viktigt att hjälpa människor i fattigare länder. Men faktum är att det finns väldigt lite som är naivt med insikten om att världen hänger samman, idag ännu mer än förr. Att vända ryggen åt världen och strunta i att konflikter, orättvisor, klimatförändringar och miljöförstöring ökar kommer att skapa långt mycket större problem i framtiden som påverkar oss alla. En mindre naiv lösning är att sträva efter mer internationellt samarbete för att förebygga konflikter och kriser och långsiktigt bygga upp demokratiska och hållbara samhällen för alla människor, både i med- och motgångar.
10. HAR DU HÖRT ANDRA MYTER OM BISTÅND?
Vi kommer fortsätta att slå hål på myter om internationellt bistånd. Sitter du inne på en myt som vi inte hört än? Hör av dig till oss på info@concord.se
