Nu handlar debatten om gränskontroller, visumrestriktioner, skenande biljettpriser, FIFA:s fredspris till Donald Trump och frågan om vem som egentligen får delta i världens största idrottsfest.
Fotboll beskrivs ofta som ett språk som alla förstår. Men VM 2026 visar också något annat: att världsfotbollen inte står utanför politiken. Den är en av politikens största scener.
FIFA:s återkommande budskap är att fotbollen förenar världen. Men de senaste mästerskapen har gång på gång visat hur svårt det är att skilja sporten från de samhällen där den spelas.
Inför och under VM i Ryssland 2018 riktades hård kritik mot hur mästerskapet användes för att stärka Vladimir Putins internationella anseende. Direktörn för Global Initiatives på Human Rights Watch beskrev turneringen som ett exempel på sportswashing, där ett globalt idrottsevenemang bidrog till att legitimera ett styre präglat av repression och människorättskränkningar. Organisationen lyfte också att VM spelades mot bakgrund av inskränkningar av yttrandefrihet, attacker mot journalister och människorättsförsvarare samt diskriminering av hbtqi-personer.
Fyra år senare hamnade Qatar 2022 i centrum för en annan global debatt. Kritiken handlade om migrantarbetares villkor, dödsfall kopplade till VM-förberedelserna, utebliven kompensation, kvinnors rättigheter, hbtqi-personers säkerhet och begränsningar av yttrande- och mötesfrihet. Amnesty International har fortsatt att kritisera både Qatar och FIFA för att inte ta tillräckligt ansvar för migrantarbetare som exploaterades i samband med mästerskapet.
Frågan är därför inte om VM och politik hör ihop. Frågan är vem som tjänar på att låtsas att de inte gör det.
VM 2026 är det största herr-VM:et hittills, med 48 lag och 104 matcher. När FIFA beslutade att expandera turneringen var kritiken hård. Många menade att kvaliteten skulle urvattnas, att fler matcher skulle bli ojämna och att beslutet framför allt handlade om pengar.
Men på planen har flera mindre fotbollsnationer vänt på berättelsen.
Kap Verde, med färre än 600 000 invånare, har blivit ett av turneringens stora exempel. I sitt första VM höll landet både Spanien och Uruguay till oavgjort. Målvakten Vozinha, 40 år gammal, blev en symbol för lagets motståndskraft, medan Kevin Pina skrev historia genom att göra Kap Verdes första VM-mål.
Det här är VM:s paradox. FIFA:s expansion kan vara driven av kommersiella intressen, men på planen öppnar den också dörrar. Fler nationer, fler diasporor och fler supportrar får ta plats i ett globalt samtal som länge dominerats av fotbollens stormakter.
Fotbollen kan fortfarande skapa global gemenskap och ge mindre nationer plats i rampljuset. Samtidigt får dessa sportsliga sagor inte dölja VM:s baksidor: höga biljettpriser, gränskontroller, politisk makt och exkludering.
En av de mest symboliskt laddade händelserna inför VM 2026 var FIFA:s beslut att dela ut sitt nyinstiftade fredspris till Donald Trump.
Human Rights Watch har kritiserat priset och beskrivit processen som bristande i transparens. Organisationen menar att priset framstår som skapat för Trump och riskerar att underminera FIFA:s trovärdighet i människorättsfrågor.
När FIFA delar ut ett fredspris till USA:s president inför ett VM där USA är huvudscen blir frågan om neutralitet omöjlig att undvika. Är det diplomati? PR? Eller ett tecken på att världsfotbollens mäktigaste organisation inte längre ens försöker hålla distans till politisk makt?
FIFA säger gärna att fotbollen förenar världen. Men om fred och inkludering används som varumärke, samtidigt som människor stoppas vid gränser blir orden svårare att ta på allvar.
Ett av de tydligaste politiska spåren i VM 2026 handlar om rätten att röra sig fritt. För ett mästerskap som marknadsförs som globalt har flera incidenter visat hur olika villkoren kan vara beroende på pass, nationalitet och säkerhetspolitisk situation.
Den somaliske domaren Omar Artan var uttagen till VM men nekades inresa i USA. Enligt Euronews uppgav Artan att han hölls kvar i 11 timmar på Miami International Airport, och FIFA bekräftade därefter att han inte skulle döma i turneringen. Kort senare utsåg UEFA, som organiserar europeiska landslags- och klubblagsturneringar, honom till domare för Supercupfinalen, en av europeisk fotbolls mest synliga toppmatcher. Beslutet kan läsas som en tydlig markering: där VM:s gränspolitik stängde dörren för Artan, valde UEFA att lyfta fram hans meriter, erfarenhet och internationella status.
Irans VM har påverkats starkt av det krig som bröt ut mellan USA och Iran i februari 2026 och även om en formell vapenvila är undertecknad så anses den vara extremt bräcklig.
Det spända politiska läget med visumproblem, säkerhetsbedömningar och reserestriktioner har gjort att det iranska landslaget inte kunnat röra sig på samma sätt som andra lag under turneringen eftersom de haft sin bas i Tijuana i Mexiko, trots att alla gruppspelsmatcher spelats i USA.
Det iranska förbundet har kritiserat arrangörerna och FIFA för ojämlika förutsättningar. Efter kritiken har amerikanska myndigheter öppnat för vissa lättnader men situationen visar hur ett globalt mästerskap aldrig bara handlar om sport, utan också om diplomati, gränser och politiska konflikter.
Även Iraks anfallare Aymen Hussein har blivit en del av diskussionen. Han ska enligt rapportering ha förhörts i nästan sju timmar av amerikanska immigrationsmyndigheter inför VM.
Det här handlar inte bara om enskilda gränsärenden. Det handlar om vilka som får röra sig relativt fritt genom ett globalt evenemang och vilka som möts av misstänkliggörande, tidsbegränsningar och extra kontroller.
VM brukar beskrivas som världens största folkfest. Men 2026 har biljettpriserna blivit en av de stora kontroverserna.
The Guardian rapporterar att FIFA:s ledning gick vidare med dynamisk prissättning trots att USA-baserad personal enligt källor varnade för modellen. Samma rapportering beskriver kraftigt höjda prisnivåer jämfört med Qatar 2022 och en biljettstrategi som prioriterar intäkter i en marknad där efterfrågan och betalningsförmåga är hög.
Återigen tog UEFA tillfället i akt och valde att kommunicera en annan linje. Inför Euro 2028 har organisationen uttalat sig om biljettpriser och planerar en metod för att stävja skenande priser: en fan-first-modell utan FIFA-liknande dynamisk prissättning. Där FIFA kritiseras för att låta efterfrågan pressa upp priserna försöker UEFA positionera sig som ett alternativ där tillgänglighet, förutsägbarhet och supportrarnas möjlighet att faktiskt gå på match väger tyngre.
Här blir VM en spegel av global ojämlikhet. Ett landslag kan kvalificera sig för första gången, en diaspora kan mobilisera enorm stolthet och en hel nation kan vilja följa sitt lag. Men resor, boende och biljetter kan ändå göra mästerskapet otillgängligt för många.
Representation på planen betyder inte automatiskt representation på läktaren.
Samtidigt finns en annan berättelse om stora fotbollsmästerskap. Den handlar inte om förbundsledningar, sponsorer eller biljettpriser, utan om supportrar som fyller gator, parker och läktare med sång, humor och gemenskap.
När människor reser över gränser för fotbollen blir mästerskapet mer än en turnering. Det blir en mötesplats där språk, nationalitet och rivalitet ibland får stå tillbaka för glädje och nyfikenhet.
Supporterkulturen visar att fotbollens gemenskap ofta skapas underifrån. Medan de stora aktörerna talar om sammanhållning, är det fansen som många gånger gör den verklig.
Just därför blir kontrasten tydlig: på läktarna finns ofta den värld fotbollen säger sig vilja skapa. Runt turneringen finns samtidigt strukturer som gör den svår att nå för många.
VM 2026 är inte bara ett fotbollsmästerskap. Det är ett stresstest för FIFA:s trovärdighet, för värdländernas demokratiska ideal och för idén om att idrott kan förena världen utan att samtidigt reproducera dess ojämlikheter.
Efter Ryssland 2018 och Qatar 2022 går det inte längre att hävda att kontroversiella VM bara är något som händer “där borta”.
Vem stoppas vid gränsen? Vem har råd att gå på match? Vem får representera sitt land? Vem belönas med fredspris? Och vem tjänar på att fotbollen kallas opolitisk?
Kanske är VM 2026 det mest politiska mästerskapet hittills. Inte för att politiken har invaderat fotbollen, utan för att fotbollen visar världen som den redan är: ojämlik, gränsbevakad och kommersialiserad, men också full av motstånd, stolthet och oväntad solidaritet.
