Norman Jiwan är en visionär med fötterna på jorden, ett djupt engagemang i miljö och mänskliga rättigheter och ett stort rättvisepatos. Sedan jag intervjuade honom två år sedan, har han och några likasinnade startat en ny organisation – TuK INDOENSIA. 

– Vi vill bygga kapacitet och kunskaper som ligger till grund för social rättvisa. Målet är att stärka miljörörelsen och den sociala rörelsen i Indonesien. Miljö och mänskliga rättigheter går hand i hand, säger Norman.

Tuk är ett uråldrigt ord som betyder vatten eller källa till liv på sanskrit. TuK är också en förkortning av Transformasi untuk Keadilan, som betyder förändring för rättvisa på indonesiska. Målet för organisationen TuK INDONESIA är just att vara någon som får igenom förändringar, skapar möjlighet till rättvisa och är en källa till liv.

Norman menar att all utveckling borde innebära social rättvisa och att mänskliga rättigheter respekteras, annars är det ingen utveckling. Att människor måste få möjlighet att kräva social rättvisa av både regering och företag är något han brinner för.

– För mig är utveckling utan rättvisa ingen utveckling alls, det är bara utnyttjande. Både regeringar och företag måste respektera mänskliga rättigheter. Och företagen måste ta ansvar för hela produktionskedjan, hela vägen från plantagerna till konsumenterna, säger Norman.

Svenska kopplingar i palmoljesektorn

TuK INDONESIA har redan åstadkommit en hel del sedan organisationen bildades i maj 2013, bland annat en studie av finansieringen av den indonesiska oljepalmssektorn. Studien visar att mellan 2009 och 2013 investerades hela 17 miljarder dollar i palmoljeindustrin.

– Flera stora banker och finansiella institut låg bakom investeringarna. Bland finansiärerna finns också kopplingar till Sverige, berättar Norman.

En av dem är svenska AP-fonderna. Som Naturskyddsföreningen tidigare har skrivit har AP-fonderna investeringar i Wilmar International, ett av världens största palmoljeföretag, som har fått stark kritik för hur de hanterar miljöfrågor och mänskliga rättigheter.

Regeringars ansvar

– Indonesiens konstitution ger oss goda rättigheter på pappret, men i verkligheten ser det annorlunda ut. Regeringen står inte alltid upp för mänskliga rättigheter. Ibland bidrar de till kränkningarna. Andra gånger ser de mellan fingrarna när de borde agera, menar Norman Jiwan.

Parlamentsledamöterna har också egna intressen i oljepalmsindustrin.

– Av Indonesiens 550 parlamentsledamöter har 229 stycken privata ekonomiska intressen i palmoljeindustrin. Det är förstås ett problem när frågor som berör palmolja, som markrättigheter, ska avhandlas, säger Norman Jiwan.

Certifierad palmolja med brister

Trots att Norman Jiwan deltagit i urvecklingen av Round Table of Sustainable Palm Oil (RSPO) är han kritisk mot certifieringen. Märkningen har en rad kriterier som ställer viktiga baskrav på industrin, men det finns fortfarande mycket kvar att önska innan palmoljan kan anses hållbar.

– Den RSPO-certifierade palmoljan håller inte måttet, trots att den innebär en viss förbättring, menar Norman.

Tillsammans med Forest Peoples Programme och Naturskyddsföreningens samarbetsorganisation Sawit Watch har TuK tagit fram rapporten Conflict or Consent? The Oil Palm Sector at a Crossroads. Rapporten visar på uppenbara brister i produktionen av RSPO-certifierad palmolja. Av rapportens 16 fallbeskrivningar kommer sju fall från Indonesien.

Bindande internationellt regelverk saknas

Det saknas internationellt överenskomna bindande regelverk för hur multinationella företag ska förhålla sig till miljö och mänskliga rättigheter. Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) har utvecklat frivilliga riktlinjer för multinationella företag. Målet är att företagen ska bidra till en hållbar utveckling och respektera miljö och mänskliga rättigheter.

– Tillsammans med andra indonesiska organisationer har vi lämnat in ett fall för prövning till OECD i Schweiz, berättar Norman. Fallet gäller ett av världens största cementföretag, Holcim, och ett projekt för att kompensera kolutsläpp. 400 lokalsamhällen ska tvingas bort från skogsområdet där de bor, men byborna kämpar för att vara kvar.

Men även om företaget brutit mot OECD:s (Organisation for Economic Co-operation and Development), riktlinjer skulle det inte bli några påföljder, eftersom det är frivilligt att följa dem.

– Vi kallar det ”green grabbing” när folk tvingas bort från sitt land på grund av projekt som har som mål att minska klimatförändringarna, säger Norman Jiwan. Projekten kan vara bra på pappret, men lokalbefolkningen kan ändå drabbas hårt. Det kan liknas vid en ny form av kolonialisering, där beslutsfattandet sker utom räckhåll för lokalbefolkningen.

Normans budskap till oss i Sverige är tydligt och klart:

– Som världsmedborgare är det er rättighet att vara solidarisk med folk i andra delar av världen som påverkas av er konsumtion. Det är er rätt att få veta hur natur och människor påverkas, så att ni kan fatta ansvarsfulla beslut.

Agneta Nilsson
Naturskyddsföreningen