Tänk dig ett 15-årigt barn bli hotad och pressad till flykt från sitt land.

Han blir beskjuten vid landgränser, tvingas köra en överfull båt över Medelhavet och kall, ensam, hungrig vandra genom Europa. Han kommer till Sverige, lär sig svenska, skaffar svenska kompisar och kämpar för att integreras i det svenska samhället.

Den 15-åringen var jag. Nu är jag 16-år och har bott i Sverige i nästan 1,5 år. Jag vet fortfarande inte om jag får stanna i Sverige.

Jag tycker att barn som bott i Sverige i över ett år ska få stanna i Sverige.

När vi kom till Sverige så trodde vi att allt var över, att vi äntligen skulle kunna bygga upp en framtid. Vi var glada och vetgiriga men nu har ovissheten och stressen tagit över, så mycket att några har avslutat sina liv.

Somliga säger: Sverige har inte råd, vi kan inte ens ta hand om våra egna. Till dem vill jag bara säga; jag har försörjt mig själv sedan jag var 7-år gammal. Jag har jobbat mycket hårt och inte tagit något för givet. Det kommer inte ändras om jag får stanna i Sverige. Jag är inte ensam om detta problem, min historia är lika de flesta andra afghanska ungdomars.

Vi har inte kommit hit för att leva på bidrag och lata oss utan vi har kommit hit för att jobba och kämpa.

Vi har vuxit upp under hot och förtryck men nu vet vi hur det känns att vara fria. Mot alla odds har vi överlevt, döda oss inte genom att skicka tillbaka oss nu!

/Abdolrahim Forghani
Abdolrahim är med i Move It i Stockholm med Språkfika för ungdomar, klättring och onsdagsaktiviteter. Han går Språkintroduktion på Liljeholmens gymnasium.

Vi kan inte höra för många berättelser. Vi kan inte blunda. IM kräver amnesti för alla ensamkommande asylsökande barn och unga som varit i Sverige mer än ett år. Vi står bakom uppropet "Vi står inte ut".