I samlingslokalen för Perus fackliga federation för fack inom textilbranschen (FNTTP) i centrala Lima ligger stora högar med pappersluntor på ett bord. Varje lunta är ett rättsfall. Det är papper som lämnats in av arbetstagare som blivit av med jobbet. Nästan varje dag kommer det personer till lokalen som behöver facklig hjälp.

De flesta på grund av felaktiga uppsägningar, ofta indirekt på grund av fackligt engagemang. Just den här veckan är det extra många rättsfall eftersom arbetsplatserna omfattas av nya regler. Tidigare kunde flera fall drivas samtidigt, men nu måste varje process drivas enskilt.

Började som sömmerska

Lorena Carola Chavera Caceres, fackligt aktiv på FNTTP, en av dem som blivit av med sitt jobb. Hon jobbade många år inom textilindustrin innan det hände.

– Jag började arbeta som sömmerska när jag var 21 år. Jag hade just avslutat min utbildning så att jag skulle kunna arbeta på fabrik. Det var kul att börja arbeta, men jag hade inte så bra självförtroende än.

Då var arbetet provisionsbaserat. Hon fick betalt för det hon producerade och det resulterade i att hon och flera kollegor jobbade väldigt långa pass från tidigt på morgonen till sent på kvällen för att få ihop till en lön att leva på.

– När jag var 26 år så hade jag fått bättre självförtroende, jag hade utbildat mig lite mer och vågade ta steget till att börja arbeta med lite mer avancerade delar. Jag trivdes väldigt bra med jobbet men förhållandena var inte de bästa.

Engagerade sig i facket – blev uppsagd

Minimilönen i Peru motsvarar ungefär 2 600 kronor i månaden och det täcker inte upp för de basala kostnader som en levnadslön bör. Dessutom beräknas upp till 70 procent av Perus arbetsmarknad vara informell. De som arbetar i den informella sektorn har färre rättigheter än de som arbetar i den formella sektorn. Genom ett formellt arbete ges ofta möjligheter till olika förmåner.

Många av de delar som i Sverige finansieras av den svenska välfärden finns i Peru genom företagen. Exempelvis är sjukvård och förskola förmåner som företag ibland bidrar med till sina anställda.

– Vi var lovade förmåner på mitt företag, men de slutade komma då ledningen råkade begå ett kostsamt administrativt misstag. Vi accepterade det under en tid men sen gick det inte längre. En dag stod stora delar av arbetsstyrkan från en annan avdelning på fabriken med skyltar och skrek att de inte längre accepterade att villkoren försämrades. De hade startat ett fack. Jag visste inte så mycket om facket då, men så hörde jag en facklig representant tala och han kändes väldigt övertygande. Dagen därpå skrev jag in mig i facket och värvade många från min avdelning. Det kändes bra, men sen blev jag och flera med mig plötsligt uppsagda, säger hon.

Grundlagen i Peru garanterar organisationsfrihet och ger anställda både i offentlig och privat sektor rätt att förhandla kollektivt och att strejka, men rättigheterna kränks fortfarande ofta genom exempelvis godtyckliga uppsägningar då arbetstagare går med i facket.

Mannen som värvade henne till facket med sitt tal - Arturo Ramos – blev en god vän och en facklig förebild, och när Lorena blev av med jobbet utvecklades hennes fackliga engagemang. Nu ägnar hon sig åt fackliga frågor på heltid.

 Hon har varit med och drivit sitt och sina kollegors fall i domstol, där de har vunnit. Samtidigt har hon engagerat sig på federationen med frågor som berör arbetstagare på flera andra arbetsplatser. I synnerhet har hon fokuserat på jämställdhet och ungdomsfrågor.

Låg organisationsgrad

I Peru finns det sedan 1990-talet knappt några branschtäckande fackförbund. Istället är fackföreningarna organiserade utifrån arbetsplatser. De fackförbunden är i sin tur ofta anslutna till en federation med flera fackförbund från samma bransch. FNTTP är en sådan federation. Det är idag relativt låg facklig organisering i landet - runt sju procent är fackligt anslutna.

– Den största utmaningen är att vi inte har branschfack är organiserade utifrån arbetsplatser. Jag brukar säga att vi är som en öppen hand. Tidigare var vi en näve då vi var starka tillsammans, men när vi splittrades blev vi svagare. Det är lättare att bryta ett finger än en näve, säger Lorena.

Lorena berättar att det gör att många människor får utstå en vardag som är svår att klara av och att det ibland kan vara svårt att försöka övertyga människor att fortsätta kämpa istället för att ge upp.

– Det finns de som får utstå väldigt mycket jobbigt. Exempelvis de som blivit omplacerade och får jobba flera timmar bort från sina bostäder för alldeles för låg lön, eller tvingas jobba väldigt långa dagar. Då känns det ibland tufft att säga åt dem att fortsätta kämpa och hålla ut, men det är ju så vi kommer framåt. Vi fortsätter kämpa tillsammans och på sätt kan vi åstadkomma mycket.

Linnea Duran, Union to Unions praktikant på det globala facket IndustriAll i Peru 2018-2019