"Jag väcktes klockan sex på lördag morgon av en kollega som berättade att det var skottlossning inne i staden. Jag har hela tiden vetat om att det funnits en risk att striderna i regionen skulle nå hit, jag hade bara inte förstått att de skulle komma så snart. Människor vågade inte lämna sina hem och utanför var det dödstyst. Det enda ljud som hördes var skottsalvor som avfyrades då och då.

Alla broar på väg till sjukhuset hade förstörts. Vi diskuterade säkerhetsläget och kom fram till att ett team skulle försöka ta sig till sjukhuset och göra en bedömning på plats. Säkerhetsläget innebar att jag inte tilläts åka till sjukhuset under dagen. Det var svårt att stanna hemma utan någon som helst möjlighet att hjälpa till.

Jag arbetar som läkare i Bangassou, en liten stad i sydöstra Centralafrikanska republiken. Fram tills i lördags var det lugnt här. Men för ungefär en och en halv månad sedan började våldsamheterna i regionen att eskalera och närma sig staden.

Många hade skottskador

På söndagen fick jag äntligen åka till sjukhuset. Kvarteret intill stod i brand och vi hörde fortfarande skottlossning på håll. De enda personerna som vågat ta sig till sjukhuset var de som sårats i striderna. Många hade skottskador. En vanlig dag kommer ungefär hundra personer till vår akutmottagning, de flesta av dem barn. Majoriteten av patienterna är mycket sjuka, särskilt nu eftersom vi är mitt uppe i malariasäsongen. Men nu var det inga barn på mottagningen. Stora delar av befolkningen var på flykt. Vissa gömde sig i skogen, andra inne i staden. Det var svårt att inte tänka på alla de som inte vågade ta sig till sjukhuset. Vi vet att det betyder att många människor i behov av vård kommer att dö utan behandling.

Under måndagen fortsatte sårade att komma till sjukhuset, även några civila vågade ta sig dit. Vi tog hand om medvetslösa barn som var svårt sjuka av malaria, men vi mötte också människor i chock. En gravid kvinna hade sett hur hennes man skjutits till döds framför hennes ögon. Efteråt hade hon blivit bunden och slagen med gevärskolvarna. Hon var där med sina fyra barn och kunde knappt gå eller ens stå upp. Under hela söndagen och måndagen fortsatte skottlossningen utanför sjukhusets grindar. Flera gånger fick vi kasta oss på marken för att söka skydd.

Vi arbetar dygnet runt

Idag är det lite lugnare i staden, men läget är fortfarande väldigt osäkert. Vi arbetar dygnet runt för att hinna ta hand om alla skadade och sjuka på sjukhuset, men vi har ont om mat och marknaderna är stängda. Den enda kirurgen på sjukhuset arbetar så fort han kan. Men det är många som får vänta på operation. En av dem är en femtonåring som kom in med en skottskada i bröstet. Det enda vi kan göra i väntan på operation är att ge antibiotika och blodtransfusion.

Allt fler vågar nu ta sig till sjukhuset och korridorerna fylls sakta av vuxna och barn i behov av vård, men rummen räcker inte till och personalen är utmattad. Vi kommer att fortsätta vårt arbete för människorna här behöver sjukvård, rent vatten och psykologiskt stöd. Och alla vet att nya strider kan bryta ut när som helst."

Johan Berg
läkare i Bangassou