Indien är på många ställen mycket stenigt och det är svårt att komma åt grundvattnet som finns under stenlagret. Det gör landet särskilt sårbart för torka. Efter flera år av svår torka blev läget kritiskt 1967. UNICEF flög då in elva lufttrycksborriggar som klarade av att borra genom 45 meter sten på åtta timmar. När krisen klingade av flyttades borriggarna för att användas på andra ställen med svår torka.

Men grundvattennivån fortsatte att sjunka i Indien, och regeringen och UNICEF insåg att mer borrutrustning behövdes. Mellan 1970 och 1974 transporterade vi nog riggar till Indien för att kunna borra hundra hål om året. Det skulle i teorin tillgodose 12 000 byar och nio miljoner människor med vatten. Men borrhål behöver också effektiva pumpar.

De flesta handpumpar som fanns i Indien på den tiden var dåliga kopior av europeiska och amerikanska modeller som från början utvecklats för att användas av familjer. De var inte gjorda för att användas konstant från morgon till kväll, eller för att försörja hundratals människor om dagen. När UNICEF gjorde en översikt av pumparna i två indiska stater, upptäcktes det att 75 procent var trasiga och oanvändbara. Det stod klart att en mer robust pump behövdes.

Handpumpen måste vara tillräckligt enkel för att kunna tillverkas i enkla verkstäder på plats, lätta att reparera och billiga, helst under 200 dollar. Vi hittade vad vi sökte i Sholapur-pumpen, som ursprungligen tillverkats av en självlärd indisk mekaniker. Pumpen modifierades för massproduktion och döptes om till India Mark II.

Mellan 1977 -1978 producerades 600 pumpar per månad. 1987 hade produktionen ökat till 200 000 om året. Idag har pumpen spridits och flera miljoner exemplar finns nu inte bara i Indien och Asien, utan även i Afrika och Latinamerika. De pålitliga och hållbara pumparna har förändrat livet för miljontals barn och deras familjer runtom i världen.