Sverige är drivande i det globala arbetet för mänskliga rättigheter. På hemmaplan finns dock återkommande problem med hatbrott, diskriminering och utanförskap som drabbar personer med utländsk bakgrund, religiösa minoriteter, urfolk och personer med funktionsnedsättning. Arbets- och bostadsmarknaden präglas av bristande mångfald och tillgänglighet. För detta har Sverige under en lång rad år fått kritik från FN:s människorättsövervakare.

I juni ska FN:s råd för mänskliga rättigheter anta rekommendationer till Sveriges regering efter det förhör som hölls i Genève i januari. Ett av de krav som FN har upprepat i drygt tio år handlar om behovet av en oberoende svensk institution för mänskliga rättigheter. Sverige har i FN åtagit sig att garantera sina invånare en rad rättigheter. En MR-institution skulle uttolka dessa åtaganden, ge kommuner och landsting vägledning och hålla ett vakande öga på myndigheter som inte agerar i enlighet med internationella förpliktelser. FN har erbjudit sig att ge Sverige stöd för att inrätta en sådan institution som också är en del av de så kallade Parisprinciperna från 1993.

Svenska FN-förbundet kräver nu i ett brev till statsminister Stefan Löfven att regeringen accepterar FN:s rekommendation om en MR-institution. Bakom kravet står ytterligare 44 organisationer med mänskliga rättigheter på dagordningen. Genom att starta arbetet med en MR-institution kan regeringen visa att den tar våld, diskriminering och utanförskap på allvar. Det innebär också att Sverige i likhet med en tredjedel av världens länder, bland dem Danmark, Norge och Finland, uppfyller sina FN-åtaganden och att anställda i kommuner och landsting får stöd i rättighetsfrågor i sina dagliga möten med människor. Att följa FN:s rekommendationer skulle dessutom förbättra Sveriges anseende som människorättsland. Varför tvekar regeringen?

Aleksander Gabelic
Ordförande i Svenska FN-förbundet