Valet blev en framgång för Rama som under valkampanjen satte som mål att kunna bilda regering på egen hand. Han lovar nu fler reformer för att kunna öppna förhandlingar med EU om medlemskap.

Det konservativa Demokratiska partiet blev andra största parti med 29 procent av rösterna medan LSI, den tidigare regeringspartnern till socialisterna, fick 14 procent. Valdeltagandet hamnade på 47 procent, den lägsta siffran sedan demokratin etablerades efter kommunismens fall på 1990-talet. Missnöjet med hög arbetslöshet, låga löner och en känsla av att den politiska klassen kommit allt längre från folks vardag fick många att stanna hemma. Korruptionen är fortsatt ett av landets största problem och krafttag mot den är ett av kraven EU ställer för att inleda förhandlingar om medlemskap för Albanien.

Valkampanjen bojkottades inledningsvis av det största oppositionspartiet som hävdade att regeringen inte kunde garantera ett rättvist val. Premiärminister Edi Rama avfärdade oppositionens krav men efter påtryckningar från EU och USA och för att vinna demokratisk legitimitet, gick han med på ett en överenskommelse som fick Demokratiska partiet att delta i valet. Avtalet gav de konservativa flera ministerposter i en form av maktdelning mellan de två dominerande partierna, men ledde till protester från mindre partier som såg överenskommelsen som ett sätt att marginalisera andra politiska rörelser och undvika behovet av koalitioner.

– Våra systerpartiers vinst, först i Makedonien och nu i Albanien, innebär att socialdemokratiska regeringar nu blir ledande i förhandlingarna med EU. Det är en viktig signal till regionen och kan förhoppningsvis få spridning till grannländer som Bosnien och Serbien, säger Jonas Andersson, Balkanhandläggare på Palmecentret.

Valet i Albanien avslutar en period av instabilitet och politisk kris som präglat Balkan det senaste året. En del politiska analytiker och balkanologer ser det som en positiv signal om demokratins starka ställning i regionen. Medan andra bedömare ser det som ytterligare ett tecken på att EU och USA premierar stabilitet på bekostnad av demokratin i rädsla för att Ryssland och Turkiet annars ska öka sitt inflytande på Balkan.

Det djupaste krisen var i Makedonien där det tidigare regeringspartiet och nationalistiska VRMO-DPMNE avslöjades ha bedrivit hemliga avlyssningar av oppositionen samt varit inblandat i en rad korrupta affärer. Krisen ledde till nyval som en allians mellan socialdemokratiska SDSM och flera partier som företräder den albanska minoriteten vann, men president Gjorge Ivanov vägrade låta majoriteten styra. Först efter starka påtryckningar från USA och EU kunde valets vinnare bilda regering.

Även i Kosovo hölls nyval i början av månaden sedan regeringen förlorat sitt stöd i parlamentet. Valet var kulmen på en kris där parlamentsarbetet blockerats av nationalistiska krafter och där de partier som dominerat politiken sedan landets självständighet förlorat folks förtroende.

Till skillnad från de svaga regeringarna i grannländerna har Serbien i stället präglats av en robust stabilitet. I april bekräftades Aleksander Vucic ställning som landets mäktigaste politiker då han enkelt vann presidentvalet. Vucic är nu både ledare för det största partiet SNS och president och utsåg nyligen en av sina lojala följare till premiärminister och befäste därmed sin position som ”Han Som Bestämmer” i Serbien.

Under tiden av kris varnade analytiker för att Balkan var på väg mot nya konflikter och behovet av att förändra gränserna som ritades efter Jugoslavienkrigen på 1990-talet. Värst var situationen i Makedonien där konfrontationerna var på väg att spåra ur när anhängare till VRMO stormade parlamentet och slog företrädare för regeringspartiet, bland dem premiärminister Zoran Zaev, blodiga.

Gemensamt för alla länder har varit EU:s och USA:s försök att medla och genom påtryckningar lösa de olika kriserna. De har sett med oro på ett ökat intresse och inflytande från Ryssland och Turkiet i regionen och försökt återta initiativet. Men det var inte EU, som dominerar agendan i regionen då samtliga länder strävar efter medlemskap i unionen, utan USA som lyckades få till stånd de överenskommelser som banade väg för en regering i Makedonien och oppositionens deltagande i valet i Albanien. Trots osäkerheten kring Trumps politik i regionen har USA lyckats bättre än EU i sin dialog med de lokala politiska ledarna.

Även om makthavarna i Bryssel håller masken måste det ses som en prestigeförlust att det är USA som de regionala ledarna lyssnar på. Kanske har det också varit ett sätt för Balkans politiker, som länge känt sig ignorerade och trötta på EU:s vaga löften om medlemskap som ständigt skjuts framåt in i en obestämd framtid, att höja ett varningens finger till Bryssel. Om inte EU visar allvar med löftet om medlemskap för resterande länder på Balkan, kommer länderna att söka stöd hos andra maktcentrum.

I mitten av juli håller EU ett toppmöte i Trieste, Italien med Balkans premiärministrar i ett försök att återskapa förtroendet mellan Bryssel och regionen. EU vill att de sex länderna skapar en regional tullunion med EU som modell. Enligt EU kan detta leda till fler investeringar då regionen skulle ses som en enad marknad med 20 miljoner invånare i stället för sex små, splittrade nationer. De större länderna som Serbien och Albanien var inledningsvis positiva till idén men entusiasmen har svalnat. Kritiken mot förslaget har istället växt och skeptikerna menar att idén är ytterligare ett sätt för de räddhågsna politikerna i Bryssel att skjuta fram beslutet om medlemskap genom att skapa ett regionalt substitut till EU.